Det råder ingen tvekan om att den uppgörelse som Socialdemokraterna har gjort med Centerpartiet och Liberalerna är ett slag i ansiktet på den arbetarrörelse som byggde partiet. LO-fackens ledningar använder starka ord i sina uttalanden. ”Ökar klyftorna i Sverige” och ”inger oro” skriver LO på Facebook. Tobias Baudin, ordförande i det största LO-förbundet Kommunal, skriver att det är ”en attack på arbetsrätten” och ”fördelningspolitisk är denna överenskommelse närmast en katastrof”. Sekos ordförande Valle Karlsson säger att klyftorna kommer att växa och välfärden urholkas när vinsterna hamnar i skatteparadis och i privata direktörers fickor samtidigt som pressen på sjuka och arbetslösa kommer att öka. Men konstaterar alla sedan, det hade varit värre med en moderatledd regering.
Om arbetarrörelsen ska överleva, om den ska kunna fånga upp det missnöje som ändå finns bland många över växande klyftor och växande otrygghet så måste facken frigöra sig från Socialdemokraterna. Tiden för den facklig-politiska samverkan är över. Den har länge känts allt mer irrelevant. Men överenskommelsen mellan Socialdemokraterna och C och L gjorde den inte bara irrelevant utan dessutom farlig.
SAP grundades 1889 av arbetarrörelsen när facket insåg att det inte räckte med kampen på arbetsplatserna för att förändra samhället. Det behövdes också politisk makt. En makt som blev möjlig i och med införandet av den allmänna rösträtten. Men nu har vi en omvänd situation.Nu är den politiska makten helt otillräcklig. Den är skadeskjuten av hotet om det högerextrema maktövertagandet. Nu behöver arbetarrörelsen få nytt liv igen. Det måste börja om.
Allan Widman, liberal riksdagsledamot sa i Expressen TV att han är förvånad över LO:s kritik av de stora skattesänkningarna och förändringarna av arbetsrätten i den politiska överenskommelsen med tanke på att ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson sitter i Socialdemokraternas verkställande utskott och därmed också har godkänt överenskommelsen. Och han har rätt. Så täta är banden mellan parti och fack att det inte kan komma som någon överraskning. Om inte annat borde ha LO-facken har fått en föraning om vart det var på väg redan under valrörelsen då Stefan Löfven om och om igen talade om blockpolitikens död och sträckte ut sin hand mot C och L. Trots att fackliga ledare som Byggnads ordförande Johan Lindholm och Pappers Matts Jutterström kallade Centerpartiet och Liberalerna för antifackliga och löntagarfientliga så valde LO att satsa 30 miljoner kronor på att kampanja för Socialdemokraterna. Kommunal satsade 10 miljoner av sin egen kassa på att få medlemmarna att rösta på S för att få in fler kommunalare i riksdagen. Det blev dålig utdelning på de pengarna. Antalet kommunalare i riksdagen halverades jämfört med förra mandatperioden. Ordförande Tobias Baudin öppnade för att de gjort fel prioritering. ”Istället för att skicka iväg tre miljoner per år till Socialdemokratiska partiet och säga gör vad ni vill med dem så kan vi behålla dem själva. Vi kan utbilda ännu fler kommunalare till nästa valrörelse och få in fler undersköterskor, barnskötare och bussförare i politiken, vilket är viktigt”, sa han till Expressen.
Ja, Tobias Baudin. Du har rätt. Facket måste driva sin egen rörelse. I LO:s broschyr om den facklig-politiska samverkan så står det att samverkan mellan LO och det socialdemokratiska partiet bygger på att de två organisationerna har samma värderingar som grund för sin politik och sitt agerande. De värderingarna styr inte Socialdemokraternas agerande i regeringen under de kommande fyra åren. Och Socialdemokraterna kommer att ha mycket att kämpa med för att ha något som helst förtroende kvar bland väljarna för att socialdemokrati betyder minskade klyftor, fördelningspolitik och trygghet vid nästa val. För att facket inte också ska förlora medlemmarnas förtroende så måste den här samverkan brytas nu. Facken måste kunna gå i opposition. Karl-Petter Thorwaldsson lovade att LO inte tänker lägga sig platt för S trots stödet i valrörelsen. Nu med facit i hand är det dags att visa att det är sant.
Bara 41 procent av de LO-anslutna röstade på S i höstens val. 24 procent röstade på SD. Om det fortsätter att vara omöjligt att se var gränsen går mellan facken och S så kommer föraktet för en politik som säger en sak och gör något annat att spilla över på facken. Då riskerar vi att ha ännu fler SD-röster i LO-leden vid nästa val.
Om facken istället blir en egen röst och lyckas fånga upp människors engagemang på arbetsplatserna, för en lön som går att elva på, för ett arbete som går att kombinera med ett liv, för trygghet när man blir sjuk eller arbetslös och för trygga skolor för barnen som inte sorterar dem efter föräldrarnas lönekuvert så kan arbetarrörelsen bli en kraft att räkna med igen.
Så när det är dags att plocka fram de röda fanorna och ge sig ut på gatorna på första maj i år hoppas jag att fackförbunden väljer att gå i ett eget tåg, gärna tillsammans med andra utomparlamentariska rörelser, men inte tillsammans med socialdemokratiska ministrar.