Vi vet nu inflationen beror på att företag höjt sina priser långt innan deras kostnader ökat. De har gjort det för att i förväg skydda vinsterna kommande år, det är de som sätter priserna i varje led som är ansvariga för dyrtiden.

Vi vet att företagsledarnas försök att skydda börskurserna går före allt annat, de skapar inflationen genom att jaga maximal vinst när de tvärtom borde ta det lugnt om de nu hade det minsta intresse för hur samhället mår.

Vi vet att krig skapar störningar, oberoende om det är mat eller energi, men vi vet också att det inte finns någon ekonomisk anledning för energibolagen att sälja vattenkraftsel fem gånger dyrare bara för att tyska politiker är rädda för gasbrist kommande år (vilket visade sig vara falskt).

Ansvarig för elprischocken är de bolag som vägrat ta ansvar och låter ”marknaden” bestämma. Ingen tvingar Vattenfall att sälja el till maximalt pris, inget tvingar de stora monopolföretagen att tokhöja elnätspriserna mitt i en stormande marknad. Det är de som skapar inflationen för kunderna.

Vi vet att Riksbanken misslyckats fullständigt med att stävja inflation genom att ge sig på svenska löntagare med höjd ränta. Det enda man skapar är mer inflation och ännu högre vinster hos bankerna. Det är inte ”överkonsumtion” som skapat prishöjningarna, det är Riksbanken och företagare som på fullt allvar lever med en teori om att det är slösande löntagare som ska klämmas åt och bli mindre aktiva. Att de enligt nya Riksbankschefen dessutom ska jaga priser i butikerna för att ”pressa inflationen” är ett hån som borde leda till diskret avgång.

Men den här obevisadeteorin att höjda räntor skulle minska inflationen är det enda de har, det är den enda modell deras datorer kan erbjuda när ett samhälle skakas om. Och därför blir de förstörare, inte räddare. När sedan helt andra krafter får prisökningarna att sjunka (det sker inom ett halvår) kommer de försöka ta åt sig äran, inte för att de har någon vetenskaplig evidens utan bara för att de kan. Och tyvärr kommer medier okritiskt upprepa budskapet.

Vi vet att politiken eldat på prisökningarna genom att vägra agera. Att ta bort moms på energi skulle kraftigt minska den prisspiralen, att införa övervinstskatt på matjättarnas uttag skulle bromsa den girigheten. Att Sverige som enda EU-land inte klarat av att snabbt uppfylla den tvingande lagen om 90 procent vinstskatt på energibolagen (på priser över cirka 180 öre per kWh), det är inte ett misstag, den svenska regeringen har obstruerat mot ett beslut som inte stämmer med den nyliberala teori Timbro lär ut på sina helgkurser. Man vill inte se övervinstskatt eftersom det öppnar Pandoras ask. Kan man omfördela orimliga elpriser kan man givetvis göra detsamma på andra verksamheter. Istället agerar man för att alla kostnader ska ramla ner på löntagarna, det är brutal klasspolitik och den blir inte finare för att självklara förslag om att bromsa matpriserna leder till skrin om att brödköerna isåfall kommer tillbaka. Som om vi skulle få brist på bröd för att girigheten bromsas.

Det är lika bakvänt som teorin att Sverige skulle få en stark krona (vilket skulle dämpa matpriserna något för konsumenterna) genom den nedskärningspolitik vad gäller utgifter som både Socialdemokraterna och nu de blåbruna genomfört. Statens överskott är hisnande, bara i februari var överskottet i statens betalningar 98 miljarder, offentliga finansiella överskottet slår rekord, den så kallade statsskulden är långt, långt under EU:s nivå och ändå är kronan svag. Teorin – om det nu ska kallas för något så intellektuellt – var fel, statsfinanserna är urstarka, men vad hjälper det när de inte används.

Ja, vi har sett hur inflationen skapas genom att de ansvariga inte tar ansvar.

Den viktigaste lärdomen är dock att vi sett vilka som inte skapar inflation. Ingen löntagare i Sverige har ansvar för det som sker. Tvärtom. Löner är inte en inflationskälla eftersom höjd lön handlar om omfördelning av produktionens överskott. Vinst eller lön, det är hela kampen.

Att fackföreningsrörelsens förhandlare i det läget går ut med bud som innebär reallönesänkningar på drygt fyra procent är en gåta. De agerar mer nyliberalt än Riksbanken som åtminstone erkänner att inflationen inte beror på lönerna.

Det här är något som kommer göra facken ännu svagare, varför ska de med försvunna marginaler betala för ett medlemskap som kämpar för att sänka ens lön?

Från läsare får jag frågan hur länge denna falska berättelse om ekonomin ska få pågå. Finns det inget läge när de bankanställda ekonimiexperterna i Aktuellt byter melodi?

Svaret är att det sker såfort de många slutar lyssna på budskapet.

För ingen teori kan hantera verkligheten, allt ändras när människor agerar tvärtom.

2023 blir i Europa försvarsstrejkernas stora år.

Vi får hoppas den rörelsen också gör Svenskt Näringsliv uppskrämda, även om deras motståndare här tror att det är ansvarsfullt att sänka reallönerna.