Det blev en ganska rejäl rockad i regeringen när riksmötets öppnande ägde rum på tisdagseftermiddagen. Störst fokus låg förstås på utrikesministerposten. Och jag hade det på känn, men ville inte riktigt tro det: Maria Malmer Stenergard (M) tar över efter partikollegan Tobias Billström.

Som migrationsminister har hon varit ansiktet utåt för SD:s migrationspolitik, det regeringen stolt brukar kalla för ett paradigmskifte. Nog är det ett skifte: till total avsaknad av medmänsklighet. Nu blir hon ansvarig för utrikespolitiken.

Vi vet fortfarande inte exakt vad som föranledde Tobias Billströms avgång, men enligt uppgifter vill regeringen föra en mer Israelvänlig politik. Jag har haft svårt att tro på det. Är det ens möjligt?

I text efter text har jag kritiserat Billström för hans menlöshet i frågan. För hans tystnad om palestiniernas lidande, för hans oförmåga att fördöma Israels dödande av civila.

Senast för någon vecka sedan gick jag igenom regeringens kommunikation om Gazakriget och fann att man använde helt olika ord för att beskriva Israel och Palestina. Hur Sverige skulle kunna bli mer på Isrels sida var svårt att föreställa sig.

Men så lyssnade jag på statsminister Ulf Kristersson under riksmötets öppnande. Han kom med långa utläggningar om judendom och antisemitism, att stödet till Israel är orubbligt. Viktigt, förstås – men om Gazas civilbefolkning sa han ingenting. Det är som om de som ännu lever inte finns och de som dött aldrig funnits.

Jag vet förstås inte vad Ulf Kristersson sa till Maria Malmer Stenergard när han frågade henne om hon ville bli utrikesminister, om det faktiskt kom direktiv om linjen i Israel-Palestina-frågan.

Nu viskar den kristerssonska vinden om orubbligt stöd för Israel.

Men hon är uppenbarligen en lojal medspelare: en sådan som anpassar sig efter rådande vind – och nu viskar den kristerssonska vinden om orubbligt stöd för Israel.

Malmer Stenergard kommer inte att trotsa det, precis som hon inte har trotsat SD: hon har snarare gjort sig till talesperson för dem och deras migrationspolitik. Hon har inte ens dragit sig för att ljuga om siffrorna för invandring och utvandring för att visa hur bra paradigmskiftet går.

Även andra ministrar byter roll. Persson och Pehrson skiftar rakt av: Johan Pehrson (L) blir utbildningsminister, Mats Persson (L) blir arbetsmarknadsminister.

Det förklarar Johan Pehrsons besatthet vid skärmar och pärmar, och ingen arbetsmarknadsminister har väl någonsin varit sämre på sitt jobb än L-ledaren. Och för demokratins skull är det nog bra att Mats Persson fråntas ansvaret över svensk utbildning.

Maria Malmer Stenergards plats som migrationsminister övertas av Johan Forssell (M), tidigare biståndsminister. Forssell gjorde stort avtryck – på ett dåligt sätt – när han ryckte undan stödet till biståndsorganet UNRWA tidigare i år, efter grundlösa påståenden av Israel.

Men jag har svårt att tro att migrationspolitiken, eller utvandringspolitiken, förändras nämnvärt av ministerskiftet – det blir bara en ny SD-marionett.

Den största skrällen i sammanhanget? Biståndsministerposten, den som Johan Forssell nu lämnar. Att inget mer än ett par nätta svängdörrar skiljer regeringen från Timbro vet vi redan – Ulf Kristersson, Gunnar Strömmer och Romina Pourmokhtari är bara tre exempel på ministrar med Timbrokopplingar. Nu blir tidigare Timbro-vd:n Benjamin Dousa ett namn att addera på listan.

Dousa har bakgrund i MUF, har varit vd för tankesmedjan Timbro och till en hemlig lobbygrupp med syfte att kampanja via sociala medier-konton med dold avsändare. Vad han kan om bistånd är oklart, men att Timbro och regeringen i princip smälter ihop nu är det inte.

Nej, det blir kanske inte en enorm skillnad mot tidigare uppställning. Det är ju trots allt inte Ulf Kristersson som styr egentligen, även om han trivs så bra där i talarstolen. Migrationspolitiken är SD:s, biståndspolitiken är SD:s, nästan all politik är SD:s. De har inga ministrar på pappret, men i praktiken äger de allihop: ideologin har fått fäste i varje statsråds kropp.

När SvD rapporterade om hur Ulf Kristersson stal rampljuset under Natointrädet och resan till USA, vilket innebar att Billström fick sova ensam på ett hostel medan resten av delegationen bodde på hotell, kände jag nästan sympati för den nu avtackade utrikesministern.

Jag hoppas att Malmer Stenergard inte får mig att sakna honom. Då vet jag inte var världen skulle vara på väg.