Den som inte kan förstå folkets lättnad, den som inte kan inse att den förtrycktas glädje handlar mer om vad som försvinner än vad som nu kommer, saknar grundläggande empati. 

Jimmie Åkesson (SD) låtsas att alla syrier här i Sverige måste sympatisera med rebellernas islamistiska agenda för att de strömmar ut på gatorna för att tillsammans fira ett halvt sekel av Assad äntligen är över. Det är oförlåtligt kränkande. Hans hjärta är för evigt stängt när människor lider, om dessa människor inte ser ut som han själv. För honom kommer alltid muslimer i grupp att vara ett argument för att de borde sättas på nästa plan till ett hotande inbördeskrig.

Det är extremism, högerextremism. 

Men så har vi tyvärr parallellt också en fraktion av vänstern som med bister min möter syriernas jubel. Imperialismen har segrat, menar de. Stormakterna har konspirerat för att tvinga bort Assad även om det sker med hjälp av ett shariavurmande rövarband. Ja, det är en fraktion, det här definierar verkligen inte vänstern i stort. Men just nu beklagar alltså vissa att Assad störtats, ungefär samma krets som haft oerhört svårt att träffa rätt vad gäller Ukrainas suveränitet och Hamas terror. Världen förändras men de står kvar. Deras analys är inte relevant. Den är blind för diktatorns brandbomber och tortyrkammare. Den är extrem.