”Roland Ragnarsson, skogsentreprenör och markägare i 19:e generationen, är uppgiven. En stor del av hans senaste avverkningsplaner har stoppats, eftersom aktivister hittat och rapporterat in fynd av knärot i området. Den lilla vintergröna växten är fridlyst och ingår i orkidéfamiljen. Ragnarssons släkt har huggit skog här sedan 1600-talet. Nu kanske han blir den sista i ledet.”
Ragnarsson berättar för tidningen att han har fått 66 procent av sin senaste planerade avverkning stoppad och säger att det motsvarar en förlust på uppåt 800 000 kronor bara för virket. ”Jag lär få en ekonomisk smäll, förmodligen får vi stämma staten för att alls få några pengar. Det kan ta flera år och blir kostsamt.”
Jag träffar Philipp Weiss, intervjuad i samma text i Expressen, för att han är engagerad i den skogsgrupp som värnar rödlistade arter. Han tycker att det är bra att Ragnarsson inte får avverka vissa delar av sin skog, och han är bekymrad över hur tidningen vinklat detta exempel.
Det som Expressen inte tydliggör är nämligen att siffran 66 procent inte gäller hela Ragnarssons skog, utan en 3,5 hektar stor avverkningsanmälan. Det är alltså drygt två hektar som Ragnarsson inte fått avverka.
Hade kunnat få ut 360 000 kronor
Philipp Weiss bedömer att skogsägaren kunnat få ut cirka 360 000 kronor på att göra kalhygge där. Det är inte småpengar, men det behöver sättas i sitt sammanhang, menar Weiss. För totalt äger Ragnarsson nämligen minst 153 hektar mark, det mesta i form av skog som han avverkat eller gallrat så att i stort sett all gammelskog försvunnit. Striden nu står om en sista spillra, cirka 1,3 procent av den totala skogsmarken, som skogsägaren inte får göra som han vill med.
Den siffran kan sättas i relation till att miljöcertifieringarna brukar kräva att man avsätter fem procent av sin skog för naturvård.
I Expressens reportage ifrågasätts dessutom vikten av att värna rödlistade arter. I stället för att fråga en biolog och ansvarig myndighetsperson om varför vissa arter måste skyddas låter de en politiker, Helena Lindahl, riksdagsledamot för Centerpartiet, lufta sina personliga tankar. I reportaget säger hon att artskyddet är viktigt, men värnar om markägarnas möjligheter att få bruka sin skog: ”Ibland slår artskyddet snett, som i knärotens fall. Den skyddas eftersom den är en orkidé men hittas över nästan hela Sverige.” Hon hänvisar till att knäroten rapporterats in på drygt 13 000 olika platser i Sverige.
”Experten har noll koll”
Philipp Weiss tycker att uttalandet visar att Lindahl har noll koll på hur rödlistning av en art fungerar. Till mig säger han: ”Tänk om någon skulle inrapportera 13 000 fynd av ål i artportalen? Skulle arten plötsligt inte vara utrotningshotad längre? Knappast.”
Han förklarar att rödlistning inte handlar om rapporteringsvolym utan om antalet reproduktiva individer och trender i populationsutvecklingen. För knärotens del är problemet att dess livsmiljö minskar i rasande fart, på grund av ett alltför intensivt skogsbruk.
På 60 år har arten minskat med 40 procent och minskningen förväntas fortsätta eftersom kalhyggesbruket fortsätter att utradera dess livsmiljö, samtidigt som de allt kortare omloppstiderna i skogsbruket gör att livsmiljön inte återskapas. På 15 år har arten gått från att vara livskraftig till att vara sårbar, vilket innebär att arten löper en stor risk att dö ut i sin naturliga livsmiljö på en medellång sikt.
Kalhyggeslobbyn gynnas
Man kan fråga sig vem som gynnas av denna typ av hårdvinklade reportage, som Centerpartiet tackade för och genast började bygga kampanjer på. Svaret är enkelt: Kalhyggeslobbyn.
Det finns ytterst få större naturskogsområden kvar i Sverige att skydda, men det finns på sina håll fortfarande mindre områden skyddsvärd skog. Vi kan inte låta kalhyggeslobbyns narrativ om att även de områdena ska avverkas, stå oemotsagda. För frågan är oändligt mycket större än en enskild orkidé. Naturliga skogar som lämnas ifred lagrar stora mängder kol och renar luften vi andas. Samtidigt är de en del i vattnets kretslopp och livsmiljö för tusentals andra arter som upprätthåller ekologiska funktioner – som vi alla är beroende av.