Exilen är en tystnadens regim.  Och tysta var vi alltid, när vi åkte tillbaka till Argentina. Tysta när de frågade oss om varför vi bodde i Sverige, tysta när en sa ”Vi borde ha dödat fler”. Tysta för att varje karaktärsdrag eller tal kunde vara en antydan om historien – tysta för att historien i sig själv var mycket farlig. Det kallas ofta symbolpolitik, att göra tiden och historien till ett slagfält, men historiens och dödens efterspel är djupt materiell – det är avgörande för livet att få ha platser att begrava sina döda på. 

Den 30 november närmar sig och i Lund samlas sverigedemokrater från hela landet, helgen innan, för att organisera sitt rasistiska projekt. Under 90-talet och delar av 00-talet slängde Lundabor gemensamt ut nazisterna ur staden, och nu kommer de tillbaka, flera år senare, på samma dag, men med politiskt inflytande och dyra hotell. För alla oss som minns 30 november blir en slogan som ”Inga rasister på våra gator” mer än politisk symbolik. För oss som växte upp som blattar, queers eller vänster i Lund var vårt motstånd och vår antifascism extremt materiell. Var vi många på motdemonstrationerna 30 november var det mindre acceptabelt att hota och misshandla oss under resten av året. 

Det tog lång tid innan de ansvariga militärerna, som under diktaturen mördat 30 000 människor, torterat, stulit och våldtagit, blev dömda. Det var en lång tid att vara tyst. Det var en lång tid att ses som ”galen”.  Att min mammas vänner, och andra, kunde mördas, var inte bara på grund av repression och våld. En grundläggande faktor var att många ”vanliga” människor valde att inte se de döda kropparna i vattnet. ”Har du inte gjort något fel, har du ingenting att vara rädd för”, var och är fascismens klassiska vädjan till en befolkning bestående av lika mycket modigt motstånd som banal ondska. Det skrämmer mig att i Sverige börja höra liknande uttryck.  När Sydsvenskan rapporterade om förra veckans nazistdemonstration i Lund var det de långa köerna för allmänheten som artikeln fokuserade på – inte våldsamheten i att exilens och hudfärgens mardrömmar återuppstår. 

Jag minns 30 november med rädsla och stolthet. Jag minns nazisternas facklor och glas, men också hur jag kände att vi tillsammans stod upp för varandra. Jag minns exilcommunitys och antirasistiska aktivister, jag minns passivt motstånd och stenkastning, men framförallt minns jag upprättelsen och mänskligheten när staden faktiskt ställde sig på vår sida. Till helgen kommer lundaborna att stå inför ett val, att klaga på trafiken eller att stå emot rasismens våld. Till helgen blir historien levande igen, men framtiden är ännu oviss.