Peter Wennblad har läst brittiska The Times och är nu besjälad av teorin att Vladimir Putin och Xi Jinping lagt världen under sig medan väst ”tjafsade om könsneutrala toaletter” och andra ”betydelselösa bagateller” som: alla kan inte översätta vissa böcker, sluta använda platssugrör, släck lamporna en timme under Earth hour och – favoriten! – feministisk snöröjning.
Blåbrunt schiffer för tolerant mångkultur, klimatpolitik och jämställdhet.
Hans dom är hård.
”Medan ukrainska soldater byggde försvarsvärn längs den ryska gränsen, grävde vi skyttegravar i vår egen navel.”
Han menar fortfarande din navel.
Obegripligt nog är den militanta kulturkrigshögern inte kapabel, inte ens när ett riktigt och blodigt krig utspelar sig, att förstå att det är den själv som har sugits allt djupare in i sin egen maggrop, där den jagar efter Putins apologeter men samtidigt fastnar för en analys som lika gärna kunde ha spökskrivits från det jättelånga bordet i Kreml.
Väst är fittmössor, rangliga miljöpartister på elsparkcykel, pinsam ängslan för globalt upphettning, hen istället för han och hon, hysteriska prussiluskor, banala handhjärtan, försvarsmakt i regnbågsfärger, feminazister, vita män som tvingas skämmas för att vara vita män.
Väst är gnabbig upplösning.
Väst saknar stake.
Det tycker Svenska Dagbladet.
Det tycker Putin också.
Nej, ingen slump.
Egentligen är denna konservativa hjärnors konvergens inte så märklig, det handlar trots allt om en reaktionär rekyl som drar genom land efter land, den följer ett givet mönster. Wennblad ekar inte bara Putin utan också Ungerns premiärminister Viktor Orbán och Polens maktparti Lag och rättvisa och Frankrikes presidentkandidat Eric Zemmour.
Nu ska vi stålsätta Sverige inför det ryska hotet. Tydligen genom att acceptera den problemformulering som diktaturer och nästandiktaturer kladdar på demokratiska samhällsbyggen, där många ändå dragit slutsatsen att det är förkastligt om kvinnor och minoriteter diskrimineras och kommande generationers framtid försvinner rakt ned i den fossila ekonomin.
Men det här är ju framsteg, säger din navel.
”Symbolism och identitetspolitik”, svarar Wennblad och resten av kulturkrigshögern.
Nej, Wennblad har inget starkt case. Hbtq-certifiering räddade inte åldringar från att dö under pandemin. Men det har heller ingen påstått, någonsin eller någonstans. Han skyndar vidare mot sin poäng. Vänsterliberal dekadens förslår inte mot diktaturens handlingskraft. Sverige är sklerotiskt. Trögt. Ospänstigt.
Hans exempel är att Kina kan dra en 873 mil lång motorväg på en kafferast medan vi lägger ner spadarna så fort en hasselsnok eller annan ömkansvärd, rödlistad varelse siktas där ny infrastruktur ska byggas.
Wennblad vill ha mer ”politisk havregrynsgröt”.
Att man får saker gjorda.
Absolut, Kina är toppen på storskaliga projekt.
Som att förtrycka en miljard människor.
Som att bygga koncentrationsläger, censurera internet, boosta tillväxten med så mycket kol att luften knappt går att andas.
Allt är möjligt i en totalitär stat som inte bryr sig om eller behöver ta hänsyn till mjuka, progressiva, mänskliga värden.
Det handlar om skoningslös diktatur.
Inte om Gunde Svan.
Varför ens göra jämförelsen?
Varför skulle den vara relevant?
Svenska Dagbladet borde nog vara mer försiktiga var man sätter fötterna, eller vilka narrativ man bekräftar, för att tala med det språk som används nu när alla jagar efter den som verkar falla ur ledet.
Wennblad sympatiserar naturligtvis inte med Putin. Men han föraktar just de egenskaper som Putin också föraktar. Det är ingen illvillig tolkning. Det är precis vad han skriver i sin artikel. Att vårt systems alla processer och debatter mest liknar privilegierade grubblerier. Att det är svaghet. Ett tillkortakommande. Löjets skimmer.
Men det här är ju demokratins kärna, säger din navel.
Den har alldeles rätt.
Att landets största gammelborgerliga ledarsida inte begriper detta fundamentala, utan längtar efter något mindre komplicerat och skenbart mer potent, är bara obehagligt.
