Kring Eurovision i Malmö oroar sig Säkerhetspolisen för terrordåd. Malmös judiska befolkning oroar sig för ökad antisemitism. Palestinaflaggor förbjuds på eventet samtidigt som Israels bidrag, som för bara någon månad sedan fortfarande hette “October rain", välkomnas.
Malmöpolisen har gett tillstånd till minst en koranbränning, fler ansökningar har kommit in. I USA har polisen mött Palestinademonstrationer med våld. Oron att detta ska ske även inför Eurovision är reell.
Inne på arenan gör arrangörerna EBU och SVT allt i sin makt för att skapa en parallell verklighet av glitter och Petra Mede. Oavsett vad som sker på scen har de redan misslyckats. Det som sker ett stenkast från Europa kan inte ignoreras.
FN har nyligen slagit fast att svälten i norra Gaza nu är fullt utvecklad. I rask takt sprider den sig söderut. Medan Eden Golan sjunger i Malmö äter palestinska barn gräs mellan sprängda och demolerade hus.
Medan låten Hurricane ljuder över arenan planerar Benjamin Netanyahu en markinvasion av Rafah där miljoner palestinier sökt skydd undan svälten i norr och den israeliska militären.
I Gaza finns ännu inget ljus, men utanför Malmö Arena finns många. Judiska centralrådet har fördömt den kommande koranbränningen. När Israels flagga brändes utanför Malmös synagoga i höstas samlades ett hundratal personer – från ateister till kristna och muslimer – utanför i en kärleksmanifestation.
Det bor hopp i de judiska och muslimska församlingar och individer som tillsammans försöker organisera sig mot både antisemitismen och islamofobin.
Inför Eurovision finns politiska krafter som helst av allt ser att situationen urartar. De ser den judiska mobiliseringen mot kriget och den muslimska mobiliseringen mot antisemitismen som ett hot.
Konflikt och polarisering är deras mål.
I Sveriges riksdag sitter politiker som mer än gärna ser upplopp ske efter en koranbränning. I deras drömmar drabbar pro-palestinska och pro-israeliska demonstranter samman. På plats finns aktörer som kommer göra allt för att besanna det.
Inom högerextremismen finns ingen omsorg för Malmö, dess judiska befolkning och definitivt inte för palestinier. Om Jimmie Åkesson fick bestämma skulle Malmös muslimer skickas till aktiva krigszoner, kanske till och med till flyktingläger i Rafah.
Så har nyssnazismen kommit att utvecklas i väst. I stället för att skjuta av minoriteterna själv kan man låta det göras av andra.
Inne på Malmö Arena sitter SVT, EBU och Eurovisions huvudsponsor – israeliska Moroccanoil – och ser ut som de där tre buddhistiska aporna som håller för sina öron, ögon respektive mun. Att ignorera kriget i Gaza har till och med gått ut över kriget i Ukraina.
Till skillnad från Israel får Ryssland fortfarande inte tävla, men i år har Ukrainas situation blivit allt mer osynlig. Ingen favorittippar dem längre. Samtalet om Rysslands aggressioner är helt frånvarande. Ukraina behandlas åter igen som vilket land som helst.
För att EBU:s maxim Don’t mention the war ska fungera måste det bli Don’t mention any war. Annars blir hyckleriet för synligt.
I Rafah hukar sig miljoner människor inför kommande pansarvagnar och krypskyttar. Inför ett sådant faktum är det svårt att på allvar mana till lugn.
Vem kan vara lugn inför en av en krigsmakt medvetet skapad svält? Vem kan vara lugn inför barn som dör inför våra ögon?
Inför sprängda sjukhus och massgravar? Inför gisslan som också riskerar att begravas i rasmassorna?
Just nu är lugn inte en mänsklig handling. Men icke-våld förblir det. Våldet och hatet är nämligen bara förtryckarens vapen.