Vissa debattörer har gått så långt som att kalla det “legitim kritik” av de senaste årens migrationspolitik. I säg-inte-att-vi-är-höger-tidskriften Kvartal har chefredaktören Jörgen Huitfeldt druckit sin egen Kool-Aid och sågat den samlade svenska journalistkåren.

Högerextremisterna – som tänt eld på moskéer, bibliotek och asylmottagningar, attackerat poliser och vårdpersonal – var bara en olycklig minoritet, vill texten påskina. Om svenska journalister bara kunde lyssna på “mer oberoende” journalister på plats skulle de se att de flesta är “vanliga” människor, och att det faktiskt går runt muslimer med påkar i händerna på gatorna de försöker försvara. 

Vad en “mer oberoende” journalist faktiskt är i sammanhanget får vi inte veta. Det tycks inte vara BBC, AP eller The Guardian heller. Mycket tyder på att Huitfeldt efterlyser en engelsk Lamotte. 

Poängen är i vilket fall som helst att understödja bilden av migrationen som den främsta orsaken till våld. Till och med när de misshandlas är våldet muslimernas eget fel. 

I Göteborgs-Posten gör Adam Cwejman ett bättre försök. Må hända att han först listar en rad terrordåd och grova sexuella övergrepp som begåtts av personer med utländsk härkomst, men sedan lyfter han den ekonomiska utsatthet som stora delar av den brittiska arbetarklassen lever under.
Här har han en poäng, även om det är värt att som Johannes Klenell gjorde i tidningen Arbetet påpeka att Cwejman sällan velat erkänna socioekonomiska faktorer bakom invandrades våld.

Storbritannien är ett av Europas mest ojämlika länder. Det är det enda G7-landet där hushållens ekonomier inte återhämtat sig efter pandemin. Tvärtom. 

Den absoluta fattigdomen har under den senaste Tory-regeringen ökat mer än på 30 år, enligt regeringens egna siffror. 4,6 miljoner britter har inte råd att värma sina hem. Lika många lever under det som kallas “food insecurity”. Hyresgäster rapporteras ha nått den absoluta gränsen för vad man har råd att betala för sina bostäder. 

Slår man ut barnfattigdomen på klassrum är det nio elever av 30 i varje skolklass som växer upp i ekonomisk utsatthet enligt välgörenhetsorganisationen Child Poverty Action Group. 

Redan 2015 rapporterade The Economist om att britterna är mer oroliga för fattigdom än för arbetslöshet. En stor del av den brittiska arbetsmarknaden går runt på löner som inte räcker till för att leva, även när ekonomin går bra. 

Nordvästra England, där Southport, Liverpool och Manchester ligger, är en av Storbritanniens fattigaste regioner. Den relativa fattigdomen, det vill säga att människor lever mer än 40 procent under landets genomsnittliga levnadsstandard, är 25 procent enligt The Institute for Fiscal Studies. 

I studier gjorda av Bocconi University och London School of Economics har välfärdens utarmning, särskilt i fråga om sjukvårdssystemet NHS, kunnat kopplas till ökat stöd för högerpopulistiska och extrema partier.

Denna bakgrund, skapad av medveten ekonomisk politik där storföretag, fastighetsägare och skattesänkningar prioriterats framför vanliga människors levnadsstandard, har skapat en tryckkokare. Den stärker specifikt mäns våldsbenägenhet och är en utmärkt miljö att rekrytera arga ynglingar från, vare sig de hamnar i famnen hos högerextremister eller islamister. 

Storbritannien är skolboksexemplet på varför stora klassklyftor är farliga för ett helt samhälle. Det ursäktar inga våldsverkare utan ger ett väldigt tydligt recept för politiken framåt. Oi, it’s the economy, twat.