Om man försöker lyfta blicken från det kaos EU:s borgerliga ledningar kastar in unionen i, så uppstår det snart några ”varför” med obehagliga svar.

Varför överger de borgerliga ledarna asylrätten så snabbt?

Varför backar socialdemokratin in i nationen som lösning igen?

Varför tillåts extremhögern styra politikens riktning i land efter land?

Min förklaring handlar om att jag aldrig sett EU:s ledning som en liberal eller socialt inriktad elit, det är en djupblå höger som styr EU och som i huvudsak sysslat med att skydda finanskapitalets frihet, vilket inte alltid är detsamma som företagens frihet. EU kan mycket väl reglera företag men all reglering av pengarnas frihet ses som otänkbar.

Det är därför världens största ekonomiska stimulanser någonsin, alltså ECB:s nuvarande stödpaket, helt riktas till banker och finansmarknad, och inte alls till investeringar eller sysselsättning.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Hela idén från denna borgerliga elit har varit att kombinera pengarnas frihet med den fria rörligheten där alla inom EU kan flytta, arbeta och utbilda sig var som helst. En gigantisk arbetsmarknad för att skapa flexibilitet i ekonomin. Kom ihåg att EU:s ekonomi framförallt är intern, det är inom unionens marknad vi handlar och utvecklar i första hand. Utan denna inre arbetsmarknad skulle flera stater stelnat för länge sen med arbetskraftsbrist och stagnerad ekonomi.

Nu har istället de fattiga EU-länderna levererat duktig arbetskraft medan de rika länderna utvecklats allt högre i forskning och utbildning och kvalificerad tjänsteekonomi. Åldrad arbetskraft har ersatts av ung från östra Europa medan EU:s bidragssystem framförallt gynnat de fattigare EU-staternas utveckling.

Den här modellen är ju inget fel i sig, det stora problemet är att arbetarrörelsen, framförallt S, samtidigt fallit samman och facken försvagats så att man inte klarat att upprätthålla löner, kollektivavtal och lika rättigheter för alla. Den rasism som spirar har en ekonomisk grund (det har nästan alla stora politiska rörelser). Istället för starkare fack har vi fått arbetargrupper som slåss mot varandra och ett europafack som är så svagt att det för arbetsgivarna är ett skämt.

När EU:s höger nu ger efter för rasister (som i England där sociala rättigheter ska minska, eller som när Annie Lööf och Jan Björklund kräver statliga låglönenivåer för invandrare) så handlar det om att splittra löntagare. Drömmen för rasister i EU är inte att ”slänga ut” inflyttade, alla vet att arbetskraften behövs, drömmen är att kunna ge fördelar för ”inhemska” mot ”utländska”. Man vill ha motsättningar. Man vill inte ha en enad arbetskraft.

Den fria rörligheten inom EU krävde dock begränsad asylrätt. Bit för bit försvårades den (genom regler för hur människor får komma hit) och tanken var nog att få ett kontrollerat inflöde av ny arbetskraft. Sverige har i snitt fått runt 20 000 nya medborgare per år i decennier vilket är en av orsakerna till att ekonomin fortfarande fungerar. Tyskland har haft ännu fler. För de gamla imperiemakterna Frankrike och England är det mindre viktigt, man har alltid haft villig invandring från de gamla kolonierna.

De rika EU-staternas skräck har varit att hamna i den japanska fällan. Även när produktiviteten växer där står BNP still eftersom allt färre orkar jobba. Japan är ett djupt rasistiskt land där invandring är mycket svår. ”Det japanska undret” tog helt enkelt slut när befolkningsunderlaget blev uttömt.

EU:s system för att reglera invandringen är asylrätten. Nu när det är krig och massflykt upphör den gälla helt. Att de mörkblå ledarna i öst snabbt tar fram det rasistiska kortet beror självklart på att man inte behöver arbetskraftinvandring än. Att Tyskland och Sverige agerade tvärtom beror på att man vet att mer folk måste hit.

Sverige behöver kanske 100 000 invandrare per år för att klara bristen på arbetsmarknaden. Tyskland kanske en halv miljon.

Konflikten inom EU handlar om ländernas ekonomiska behov, inte om Tysk humanism kontra Polsk rasism.

I det här ljuset blir avtalet med Turkiet begripligt. EU bryr sig inte om demokrati eller förtryck, det viktiga är att få stora flyktingläger där man i ”ordnad form” kan välja ut nya gästmedborgare. För att stoppa flyktingar från Afrika kan vi säkert få se samma avtal med diktatorn i Marocko eller varför inte Egypten (EU hade ju i praktiken ett sånt avtal med Khadaffis Libyen. Flyktingströmmen skulle vara ”hanterbar”).

Att EU lämnar asylrätten och trixar med Erdoğan är så cyniskt att hela världens humanistiska krafter, inklusive FN:s aktiva organ, är chockade. Att USA reglerat sin invandring i årtionden vet alla, att EU nu stänger muren betyder att cynism istället för humanism kommer råda förr vem som får arbeta här.

Rasisternas roll blir i det här sammanhanget att skapa acceptans för ojämlikhet, diskriminering och ökade motsättningar inom länderna.

Sociala rättigheter blir en etnisk fråga.

Att svenska företagsledare vill samarbeta med dem visar hur cyniskt det spelet är.

Just därför är antirasismen så viktig. Just därför är det så viktigt för medelklassvänster att förstå och stödja varje reaktion mot diskriminering och kulturellt förtryck som antirasister pekar på.

Rasism botas inte med sjukersättning eller högre sysselsättning längre.

Det måste botas med medvetenhet om vad jämlikhet är.

Mot denna mörkblå EU-politik mot asylrätt och för diktaturkramande finns bara två motreaktioner.

En europeisk vänster som vågar slåss för en annan ekonomisk politik.

Och en antirasism som inte pratar om ”realism”, utan om varje människas grundläggande rättigheter, något vi aldrig kan ge upp utan att samtidigt ge upp våra själar.