I nationell skala inträffade det i Sverige på 30-talet. Folkhemsbygget hade föregåtts av årtionden av social kamp och byggandet av nya rörelser – möten och åter möten i tusen små sammanhang – och till sist hamnade hela den explosiva sociala energin i en socialdemokratisk regering.

Men hur går det till när en hel kontinent förändras? New deal-perioden i amerikansk politik berättar en del om det. Den stora depressionen hade krossat miljoner människors liv. Landsvägarna var fulla av arbetare som tvingats till nomadism. Vänsterpopulister dök upp (Huey Long hette en fantastisk figur) och drev på för hårdare beskattning av de rika och demokraterna tog till slut – pressade av populism  ledarrollen och bestämde sig för en ny giv: kamp mot arbetslösheten, gynnande av fackföreningar, utbildningsmöjligheter även för fattiga, fördelningspolitik. Energin i detta varade till en bit in på 60-talet med Lyndon B Johnsons war on poverty (krig mot fattigdom) som ett sista utflöde, eller kanske skotten som i juni 1968 dödade den alltmer radikale Bobby Kennedy som den verkliga slutpunkten.    

Den europeiska kontinenten är i dag inte så olik 30-talets amerikanska kontinent. Längs vägarna, på byggarbetsplatser, i servicesektorn drar det runt miljoner européer som tvingats till nomadism när utkomstmöjligheterna i det egna landet är små eller obefintliga. Fackförbundspressen, inte minst Arbetet, rapporterar ofta skrämmande bra om de outhärdliga villkor som denna europeiska arbetarklass lever under. De är borta från sina familjer i månader, de vet inte vilka löner de ska få ut.

De allra flesta svenskar (eller fransmän, tyskar, italienare) möter aldrig dessa människor ansikte mot ansikte. De utför sina arbeten på botten av våra samhällen. Misären anas bara. I ett slitet ansikte i en förarhytt på en långtradare som skymtar förbi på motorvägen. Eller i form av några polska glosor som ljuder från en byggarbetsplats där svindyra bostadsrätter ska byggas. Eller i ett utländskt ansikte som håller i dammsugaren i en villa i Djursholm.

En mycket stor del av Europaunionens arbetarklass lever under press. Unionen är i första hand, ända sedan starten, ett frihandelsområde där företagens intressen kommer i första hand och arbetarens i sista hand. Det är den bistra sanningen. Och att förändra detta går ytterst trögt och långsamt. Sanningen är ju den att Europaunionen i allt väsentligt är ett uppifrånbygge. Det är eliternas Europa som format grunddragen i unionen. Till och med snacket om EU som ett fredsprojekt har delvis en mycket ihålig klang: Läs Stefan Jonssons och Peo Hansens ”Euafrika” och inse att hela Europatanken döptes i kolonialt stormaktstänkande!

Unionsbygget har heller aldrig genomblåsts av någon stor folklig proteststorm underifrån. Detta EU har aldrig genomströmmats av de progressiva energier som på 30-talet började omforma svensk politik eller amerikansk politik.

Den enda svaga ansatsen hittills till att ge EU ett socialt ansikte är den så kallade sociala pelaren som drevs fram för några år sedan. Det är 20 principer som uppmanar medlemsländerna att ta ett socialt ansvar för inte minst löntagarnas intressen. Principerna är inte bindande. Vilket är både bra och dåligt. I EU har många länder en ytterst svag lagstiftning för löntagarintressena och nästan obefintliga fackföreningar, medan andra länder – i synnerhet de skandinaviska – har rätt så starka fack. Borgerliga partier i Sverige ogillar den sociala pelaren. Högerpopulisterna runtom i Europa, inklusive i Sverige, avskyr av nationalistiska skäl pelaren för att de mer än något annat är emot att makt flyttas till ett överstatligt EU.

Den som är socialist måste balansera här. Och det är genuint svårt. Mer överstatlighet i ett EU som ännu domineras av konservativa och liberaler riskerar att missgynna löntagarkollektiven. Men ingen överstatlighet alls gör kampen för löntagarnas rättigheter nästintill omöjlig. I Sveriges fall måste vi värna de fackliga kollektivavtalen. En svensk EU-parlamentskandidat som jag tycker lyckas hitta rätt balans i den frågan – som är ett avgörande perspektiv på hela EU-frågan – är socialdemokraten Johan Danielsson, med sin fackliga bas.

Vad jag vill säga är att vi har det EU vi förtjänar. Så länge den europeiska arbetarrörelsen inte hittar något sätt att på allvar mobilisera på gator och torg kommer hela unionsbygget att framstå som ytterst tvetydigt i många arbetares ögon. Men en världsdel knyts sakta men säkert samman.

Den dag kan komma när genomblåsningen underifrån av hela bygget inleds med full kraft. Då är det viktigt att den där sociala pelaren finns där att ta spjärn mot.