EU-valet en pinsam parantes?

Visst är det väl märkligt tyst om det faktum att vi, precis som alla andra medlemsländer i EU, ska gå till parlamentsval i slutet på maj? I den pågående politiska debatten är det som att det valet inte fanns.

Medierna har börjat med partiledardebatter inför valet, reportage om uppladdningar inför valet, redovisningar av kampanjkassor inför valet, blockpolitiska mätningar inför valet, osv. osv. Men det gäller alltid riksdagsvalet. Det val som är den 14 september 2014. Hur är det med valet innan? Det som ska gå av stapeln den 25 maj 2014? Ska det passera som en pinsam parentes?

Inför folkomröstningen om medlemskapet, den 13 november 1994, lade många ner mycket krut på att så många som möjligt skulle rösta JA. 52,3 procent gjorde det. 46,8 procent röstade NEJ. 0,9 procent röstade blankt. 83,3 procent av de röstberättigade (cirka 6,5 miljoner personer) deltog i folkomröstningen. Högt valdeltagande och det blev ett knappt JA.

Nästan tio år senare, den 14 september 2003, fick vi folkomrösta igen. Då löd frågan ”Anser du att Sverige ska införa Euron som valuta?” Ännu fler ansträngde sig ännu mer för att få en majoritet att rösta JA. De stora partierna, näringslivets organisationer, LRF och nästan samtliga dagstidningar, ja hela etablissemanget, stod gemensamt på barrikaderna för att försöka övertyga svenska folket om att detta, att rösta JA, var den enda och absolut rätta vägen.

Argumentationen framstår idag som ett skämt. Villaägare skulle tvingas gå från hus och hem på grund av för höga räntor. Den flytande kronan skulle reduceras till en restvaluta och sjunka djupt ner i dyn. Sverige skulle bli en randstat och tillväxten skulle rasa dramatiskt i förhållande till de övriga euroländerna.

Huvuddelen av kampanjarbetet utfördes av den av Svensk Näringsliv finansierade kampanjorganisationen ”Sverige i Europa” tillsammans med det socialdemokratiska ”Socialdemokrater för Euro”, som i princip bestod av den socialdemokratiska ledningen. Partiet var splittrat och det fanns också en nej-sida. M, FP och KD stod relativt enade på Ja-sidan men det fanns en borgerlig Nej-organisation också. C, MP och V fanns på nej-sidan. Valdeltagandet var 82,6 procent. Ja-sidan fick 42,0 procent. Nej-sidan fick 55,9 procent. 2,1 procent röstade blankt.

Trots en enorm ansträngning och massor med miljoner och trots att näringslivets och de stora partiernas toppar gick hand i hand blev det ett tydligt Nej till Euron. Många tolkade resultatet som ett Folkets nej – Elitens ja. Själv minns jag tydligt idéfattigdomen i ja-sidans argument.

Det var väldigt mycket flum helt enkelt. Typ det är roligare att säga Ja än Nej. Det är bättre att vara innanför än utanför. Det enda hederliga argumentet var det politiska ställningstagandet som såg EMU som en logisk förlängning av medlemskapet i EU.

För det är just det det är, enligt de planer och visioner som finns. En europeisk statsbildning (federation) med mer och mer gemensamt behöver naturligtvis också en gemensam ekonomisk politik, en gemensam centralbank och en gemensam valuta. Det är den visionen som är själva kärnan i EU-projektet. Och det är den framtiden som allt fler ser som både omöjlig och icke önskvärd.

Det görs regelbundet mätningar av svenskarnas inställning till euron. I mätningen i maj 2013 svarade cirka 80 procent att de skulle rösta nej till euron om det vore folkomröstning idag. Det är kanske därför det är så tyst?
Gudrun Schyman