Klockan klämtar för klimatet, bara 28 dagar kvar till Paris. Vi vill – trots Vattenfall, trots regeringens budget – så hemskt gärna tänka oss Sverige som grön pionjär, en fyrbåk som resten av världen borde följa. Det är en behaglig föreställning. Att vi ändå gör något rätt. Andra gör i alla fall mer fel. Och, för att fullfölja denna tanke om egen utomordentlighet, nästan lika upplyst som Sverige är övriga Europa. Jämför med USA. Eller med Kina. Ryssland. Australien. Mellanöstern.

EU är hoppet, EU måste leda.

Ursäkta, men vart?

Och vem är det egentligen som anger riktning:

Du, genom att välja representanter till unionens parlament?

De drygt 30 000 lobbyisterna som ackrediterat sig för att bearbeta parlamentet så att dess ledamöter förstår och – allra helst – tillgodoser uppdragsgivarnas behov?

Antingen är du övertygad om att EU är en exemplarisk demokrati, där du och ytterligare en halv miljard medborgare ostört styr denna koloss, utan att särintressen kan avleda det minsta. Eller så har du dragit slutsatsen att företag inte skulle plöja ned miljardbelopp i att övertala folkvalda, om det vore utsiktslöst. Och frågeställningen blir därmed skarpare, mycket grundläggande:

För vem finns EU?

Det mullrade från EU:s alla politiska grenar när det avslöjades – i USA – att Volkswagen fuskat grovt med hur mycket kväveoxid företagets dieselfordon släpper ut. Medveten manipulation från den globalt sett allra största biltillverkaren. Skandal med stort S. Andra varumärken visade sig också vara benägna att ägna sig åt skamlös greenwashing om det tjänar deras syften.

”Vårt budskap är tydligt: nolltolerans för bedrägeri och rigorös efterlevnad av EU-regler”, kommenterade industrikommissionär Elzbieta Bienkowska. Retoriskt kristallklart. Men gissningsvis alstrades inga skräckupplevelser i Wolfsburg, Turin, Boulogne-Billancourt, Göteborg, ja, där europeiska bilföretag har sina huvudkontor. Kanske visste de redan vad som skulle hända efteråt.

Att sälja dieselbilar är en enorm affär. Av de nya bilar som rullar ut på EU-vägar idag är bortåt hälften dieseldrivna. Det förefaller inte alls troligt att bilföretagen skulle lämna något sådant åt slumpen, eller åt politikernas förmåga att bilda sig en egen uppfattning. Den som avlönar lobbyister kan lika gärna dra nytta av dem.

Det som hände var att EU-länderna i förra veckan enades om ett förslag att reglera just dieselbilar, hur mycket avgaser de får släppa ut. Bra! En miljö- och klimatsmart union förstår att näringslivet måste knuffas mot en hållbar framtid. Problemet är att EU, via den tekniska kommittén för motorfordon, knuffar mot rakt motsatt håll.

Gränserna ökas. Ja, precis. Ökas. Mindre bra? Kan man säga. Faktum är att det är riktigt uselt. Om två år ska en diesel få släppa ut 210 procent av det kväveoxid en diesel får släppa ut i år. 2020 och framåt, oklart hur länge, gäller 150 procent av dagens värde.

Den här dårskapen kommer snart att landa på EU-parlamentets bord för beslut. Där är reaktionerna... mindre positiva.

”Det verkar som att industrins intressen går före medborgarnas hälsa”, sa belgiske EU-parlamentarikern Kathleen Van Brempt, vice ordförande för socialdemokratiska partigruppen S&D.

”Förskräckliga nyheter för vår miljö och för konsumenternas tillit till europeiska bilmärken”, sa nederländske Gerben-Jan Gerbrandy, miljötalesperson för liberala Alde.

Holland vägrade gå med på det här förslaget. Tillsammans med Sverige? Nej. Den gröna pionjären hittade ett högre syfte, något viktigare än att fler än 1 000 svenskar dör varje år av kväveutsläpp. Sverige hittade en kompromiss. Och röstade ja.

Åsa Romson (MP) motiverar i Dagens Industri: ”Sverige har under en längre tid tryckt på för hårdare utsläppsbegränsningar och det får vi också med det här beslutet.”

Hon menar att det ändå skulle betyda mindre utsläpp jämfört med dagens dieselbilar, som utanför optimala laboratorieförhållanden i genomsnitt hamnar 400 procent över tillåtna mängder kväveoxid.

Du får inte ihop det? Inte jag heller.

Men jag vet vem som tjänar på förslaget. Bilindustrin. Inklusive länderna som delvis är beroende av bilindustrin – Tyskland och Frankrike – och tar dess parti även när det uppstår direkt konflikt med hur människor och miljö påverkas.

Strax före Paris-förhandlingarna vill EU skydda en fossil bransch som har alla möjligheter att ställa om, men som konsekvent tar till de billigaste och kortsiktigaste undanflykterna.

Strax före Paris markerar Sverige inte alls.

Det är häpnadsväckande.

EU:s labyrintiska organisation kan göra sina utspel om Edward Snowden, dela ut priser till förföljda bloggare, hålla humanistiska anföranden om solidaritet med flyktingar, predika en miljöpolitik som ska bidra till ”grön ekonomi, skydda naturen och värna människors hälsa och livskvalitet”.

Men ord blir inte till handling.

Den är inte vacker, övergången.

2013 varnade dåvarande miljökommissionär Janez Potocnik att biltillverkare fuskade med sina test, om ”betydande diskrepans mellan certifierade utsläpp och dem som faktiskt observeras på vägen”. Financial Times har kommit över ett brev som han skrev till dåvarande industrikommissionären Antonio Tajani. Denne hävdar nu på Twitter att han redan 2012 informerade både EU-kommissionen och EU-parlamentet.

EU-ledningen visste.

Nu är det inte ens en månad kvar till Paris.

Aldrig har det varit lika viktigt att minnas att EU:s historiska arv är att vara en pålitlig motor för ensidig ekonomisk tillväxt och att verka i symbiosförhållande med ländernas starkaste företag.