För 15 år sedan var jag betald av svenska staten med uppdrag att ge Kinas regering råd om en strategi för att minska beroendet av kol. Jag var del av en grupp, en mycket liten del av förberedelserna för den tolfte femårsplanen. Resultaten togs emot av den blivande premiärministern Li-Keqiang, och många av slutsatserna har förverkligats.
Vi konstaterade att elektrifiering med sol- och vindel skulle fortsätta att bli allt billigare ju mer erfarenhet industrin samlade och ju mer man kunde utnyttja skalfördelar. Ju mer man satsade på dessa tekniker, desto lättare skulle det bli att fortsätta att ge en större andel av Kinas befolkning en god levnadsstandard. Fossila bränslen skulle bli dyrare om Kina förlitade sig på dem för ekonomisk tillväxt. Kärnkraften var svårare att sänka kostnaden för och innebar katastrofrisker som kunde hota kommunistpartiers legitimitet.
För att effektivt utnyttja sol- och vindkraft i elsystemet skulle man satsa på att förbättra elnätens kapacitet. Dels för att hantera variationerna i elproduktionen från sol och vind. Men framför allt därför att elanvändningen skulle öka när förnybar el blev billigare och kunde börja ersätta fossila bränslen i transportsektorn och industrin. Mer el behöver, helt enkelt, kunna skickas till kunderna.
Vi konstaterade också att vissa metaller skulle behövas i betydligt större utsträckning än tidigare. Metaller till effektiva magneter i generatorer och motorer, liksom metaller till alla de batterier som behövdes när bilarna skull gå på el istället för fossila drivmedel.
Den allt billigare förnybara elen skulle hjälpa kommande generationer till en bättre levnadsstandard. Elektrifieringen skulle inte bara minska utsläppen av växthusgaser utan också reducera städernas allvarliga luftföroreningsproblem och minska vattenanvändningen i kolgruvor och kraftverk. Dessa framtida fördelar gillades uppenbarligen i Kina.
Men man såg också de ekonomiska och industriella möjligheterna. Det gällde att på ett organiserat sätt bygga upp dessa industrier och samla de erfarenheter och det tekniska kunnande som världens framtida energiförsörjning behövde. Det gällde också att se till att kinesisk industri hade till gång till de råvaror som behövdes, så man kontrakterade snabbt de gruvor i Afrika och Asien som utvann niob, kobolt, koppar, och litium – samtidigt som man prospekterade och öppnade gruvor i Kina.
Man såg också möjligheten att bygga elledningar med högre spänning och mindre förluster för att knyta ihop olika delar av Kina, men också möjligheten att bygga upp ett globalt elnät där solel kunde bli tillgänglig dygnet runt, överallt. Grandiost, men inte orimligt för Kinas strateger.
Kina har nu skaffat sig överlägset mest produktion av el med solenergi och vindkraft i världen. Med denna hemmamarknad har man också byggt upp en industri som hanterar hela tillverkningskedjan för solceller och vindkraftverk från gruvor till installationer. Man har marknadsandelar på mellan 80 och 98 procent av de olika stegen i tillverkning av solceller.
Det liknar Danmarks framgångar inom vindkraftsindustrin, fast i större skala och mer konsekvent genomfört.
Nu har Kinas skicklighet blivit ett ekonomiskt och geopolitiskt hot mot Europas framtid. Det är visserligen ett mindre allvarligt problem att behöva importera solceller och batterier från Kina än att importera bränsle från Ryssland. Detta eftersom när Ryssland stänger exporten stannar kraftverken. Om Kina stoppar exporten fortsätter solkraftverken att producera el, men man kan inte kan bygga nya.
För den ekonomiska utvecklingen i framtiden är det ändå ett problem. När bilindustrin började den snabba elektrifieringen för några år sedan blev sårbarheten uppenbar: De asiatiska länderna sålde hellre bilar till Europa än battericeller till de europeiska biltillverkare.
Bilindustrin i EU såg hotet. Då lyckades EU med hjälp av ”European battery alliance”, som med stöd av kommissionen och regeringarna i några EU-länder, se till att en batteriindustri snabbt byggdes upp i Europa; Northvolt i Sverige, Verkor i Frankrike och flera batterifabriker i Tyskland visar att det går.
Men varken Sverige eller EU har ännu samma ambitioner för framtida generationer som man har i Kina. Den bekväma idén att låta andra göra det som är svårt förstör för kommande generationer. Att satsa på teknisk utveckling, bygga fabriker, se till att gruvor anläggs och att system för att återvinna alla de värdefulla metaller som finns i samhället är besvärligt. Men det är det som krävs om Sverige och Europa ska vara med i den globala utveckling som möjliggör ett gott liv för alla världens innevånare.
Kommande generationers välfärd är inte bara en fråga om att inte förstöra. Vi måste också bidra till lösningarna.
