Det som egentligen gör rapporten intressant är den världsbild som den reflekterar – och frågorna som inte ställs. Rapportens största brist är att den bygger på grundantagandet att ekonomisk tillväxt, internationell handel och internationell konkurrenskraft har någon sorts egenvärde. Vi får exempelvis lära oss produktiviteten i amerikansk hälsovård har ökat mycket mer än i EU. Men betyder det att amerikansk sjukvård är bättre? Nej, det betyder bara att den omsätter mer pengar per anställd, vilket är själva definitionen av produktivitet. Varför diskuteras inte att många amerikaner står utan sjukvård i samma veva?

Trots att Draghis rapport föreslår stora satsningar på digitalisering och AI bekräftar den samtidigt att digitaliseringen överlag har haft en mycket blygsam effekt på produktiviteten. Sedan år 2000 har vare sig EU eller USA haft någon ökad produktivitet att tala om i olika typer av tillverkningsindustri, transporter, byggsektorn eller i jordbruket. De stora sprången i jordbruk och industri skedde tidigare när man mekaniserade produktionen, odlade större åkrar och byggde större fabriker. De senaste årtiondenas omfattande digitalisering är krusningar på ytan i jämförelse. Den sektor som verkligen har gynnats av digitaliseringen är IT-sektorn självt och den infrastruktur den behöver, som mobilnät och fiber. Det stämmer till eftertanke, särskilt med hajpen runt AI. Det är en påtaglig risk att den mest driver sin egen utveckling och den infrastruktur den kräver.  

De europeiska elpriserna är mer än dubbelt så höga som de är i USA och Kina och den för industrin viktiga fossilgasen är ännu dyrare. Priserna måste ner, menar Mario Draghi, för då kan produktiviteten öka. Men de höga energipriserna är samtidigt en viktig orsak till att EU har ett betydligt lägre ekologiskt fotavtryck än USA, som också är världens största olje- och fossilgasproducent. Att Kina har hälften av alla världens kolkraftverk gör knappast Kinas elproduktion till en förebild.  

Ytterligare en anledning till att EU:s ekonomier inte växer är att folk jobbar kortare tid än i USA, en annan är att den arbetsföra befolkningen minskar. Detta leder så gott som oundvikligen till lägre eller utebliven tillväxt. Varför skulle det vara ett problem? Borde inte USA:s stora växthusgasutsläpp, lägre medellivslängd och stora ojämlikhet stämma till eftertanke istället för kopiering?

EU är både den största importören och exportören i världen. Utrikeshandelns andel av BNP är cirka 50 procent, jämfört med USA:s 27 procent och Kinas 37 procent. Sveriges ekonomi är i sin tur ännu mer handelsberoende än EU:s. I sin presentation av rapporten konstaterade Mario Draghi att det beroende som följer av en stor handel ”plötsligt” har blivit en geopolitisk sårbarhet. Resonemangen landar i svårförståeliga uppmaningar, som när EU-kommissionen talar om ”öppen strategisk autonomi” för att säga att vi vill ha en ekonomi som är öppen mot omvärlden samtidigt som vi måste se till att inte bli beroende av den. Men det ligger i handelns natur att den skapar beroende och sårbarhet. Ska EU minska sitt utlandsberoende måste man helt enkelt minska handelsströmmarna.  

Det som avslöjas mellan raderna i Draghis rapport är att den internationella handeln inte verkar leverera det som den alltid påstås göra. Ekonomerna brukar säga att ökad internationell konkurrens driver på produktiviteten. Men om det stämde borde ju EU − och Sverige − ha ökat sin produktivitet mycket mer än andra länder som har betydligt lägre grad av handelsberoende. Man brukar också hävda att alla tjänar på globaliseringen. Om så vore fallet skulle det inte vara så viktigt att vara bäst.