Lissabon luktar hav, kork och brandrök. Av de ofantliga korkekskogarna som skördas vart nionde år görs golv som skickas över hela världen. Men hela sommaren och hösten har skogarna brunnit. Fler än hundra människor har dött. De försöker fly när elden kommer och dör fångade i sina bilar. Snabbast brinner eukalyptusträdet, importerat från Australien av pappersindustrin, en kassako för att det växer så snabbt, men det brinner också som papper och röken från skogsbränderna drar in över staden och människor säger ”Det är överklassen som låter det brinna för att fälla vår socialistregering.”
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Portugal är ett melankoliskt land på något sätt. Det är nedsänkt i en sorg som jag inte kan avgöra huruvida den är konstant, en kvarleva från förlusten av kolonierna och det välstånd som byggde de ståtliga husen som nu är flagiga och nedgångna. Eller om det är fattigdom och inget annat. Min mamma var i Portugal en gång och sa då: ”Det är inte roligt att se fattigdom, man blir ledsen. Det finns inget fint med det.” Man kan mäta fattigdom i ringarna runt människors ögon och här har många människor djupa ringar långt ner på kinderna och i en stadsdel verkar drogerna ha tagit över och folk är helt väck redan sju på kvällen. I en bokhandels skyltfönster ser jag idel titlar som ”Bli din egen bästa vän”, ”Tänk och blir rik”, ”Pengar och attraktionens lagar”.
Det finns två typer av länder man aldrig hör något om: de där kapitalismen går åt helvete och de där vänstern lyckas. Portugal har gått från det ena till det andra på några år och kanske är det därför det aldrig skrivs om landet i svenska medier. Portugal delar historia med de andra sydeuropeiska länderna: en diktatur som föll i mitten på sjuttiotalet, en lätt industri (textil) som försvann i och med euron, en privatiseringsvåg i början av nittiotalet. Portugal upplevde aldrig någon lånebubbla eller krediteufori som de andra länderna i Sydeuropa. Ändå drabbades det av kraschen. Arbetslösheten steg till 18 procent och under de fem första åren efter finanskrisen 2008 lämnade en halv miljon människor landet. Även Portugal hamnade i trojkans klor då statsskulden växte. Kapitalets internationella armé IMF kom in och hamrade in femhundra ”reformer” som gick ut på att trycka ner löner, sälja ut gemensam egendom och ta bort kollektivavtal. De försökte till och med attackera de ynka fyra nationella helgdagarna.
Vad hände? Ja, arbetslösheten steg naturligtvis ännu mer, BNP och tillväxten sjönk likaså. Men 2015 hände något historiskt. Inget av de två stora partierna fick tillräckligt många röster för att regera ensamt. Normalt sett, skriver Daniel Finn i New Left Review, skulle detta ha lett till en blocköverskridande koalition i syfte att skapa stöd för sparpolitiken. Men socialistpartiets António Costa valde en helt annan väg. Han gick till vänsterpartiet och kommunistpartiet istället. De här tre krafterna hade aldrig kunnat samarbeta tidigare utan lidit av den typiska vänstersjukan ”det enda vi kan enas om är att vi hatar varann”. Men nu överkom de sina ideologiska motsättningar och lät det gemensamma intresset styra. Detta gjorde presidenten så panikslagen att han vägrade be Costa att bilda regering, trots att han enligt konstitutionen måste be det största partiet. ”Anti-europeiska krafter ska inte få styra vårt land” dundrade presidenten. Istället bad han högern, men de kunde inte få majoritet, och så fick socialisterna till slut bilda regering med stöd av vänstern och kommunisterna.
Genast satte de igång att bygga upp det som IMF rivit ned. Tillbaka med kollektivavtal, nej till att rädda bankerna och höjningar av minimilönen. Då folk fick mer pengar ökade så också tillväxten under 2016. EU och IMF gjorde sig beredda att slå tillbaka som de gjort mot Grekland, för nu var Portugal det enda landet i EU som gjorde motstånd. Men just då kom brexit och EU fick fullt upp med det. Att Portugal blev bortglömt var nu landets smala lycka, och attackerna uteblev. Nu har de börjat diskutera ett utträde ur euron. Vänsterpartiet och PCP kräver ekonomisk självständighet, men Socialistpartiet vill än så länge inte diskutera det. Men håll ögonen på Portugal, kanske kan landet bli det första som lämnar euron.
