Sedan åkte halva styrkan hem och fortsatte med prisdumpningen.

Det här var på den gamla tiden. Radiogrammofonerna i mahogny var enorma pjäser, rummets centralplats. Det skulle dröja ett tag innan man lanserade transistorer. Försäljningen av teveapparater hade ännu inte tagit fart.

(Att man inom en bransch träffade överenskommelser om en viss prisnivå var inte alls ovanligt. Tidningar som utgavs på samma ort kostade ofta på öret lika mycket och annonspriserna var desamma. Man träffades under prismyndigheternas radar och gjorde upp. Marknadsekonomi var förvisso bra men ibland krävdes diverse ingrepp i mekanismerna.)

Jag kom att tänka på radiohandlaren under veckan när jag lyssnade på nyheterna. Gång på gång träffas politiska ledare för att dryfta det som kallas flyktingkrisen. Precis som radiohandlarna kommer man överens – och de flesta åker sedan hem och fortsätter på det gamla sättet. Först undertecknar man resolutioner om ett värdigt och rättssäkert bemötande och lägger sedan ut enorma beställningar på rakbladsvass taggtråd.

Vi skulle öppna våra hjärtan. Istället stänger alltfler i Europa sina gränser.

Självklart är det så att flyktingströmmen utsätter vår världsdel för påfrestningar, men de flesta flyktingarna blir ju kvar i närområdet. Libanon har drygt 130 flyktingar per 1 000 invånare, för att ta ett exempel. Om det kommer 150 000 flyktingar till Sverige under den senaste tolvmånadersperioden innebär det ett befolkningstillskott på 1,5 procent. Det är inte särskilt svindlande. Möjligen för rasister som tycker att femton flyktingar är femton för många.

Det som händer visar på ett tydligt sätt EU:s bräcklighet. Om man skapar en union där en stark ledning fattar bindande beslut – ja, då faller hela bygget samman. En del länder kommer att dra sig ur EU och många som värnar den nationella självbestämmanderätten kommer att protestera mot de Sovjetliknande dragen. Därför talar precis allt för att EU i allt väsentligt kommer att fungera som under de senaste tio åren, alltså inte alls. Svettiga regeringschefer ilar iväg till krismöten i olika huvudstäder, en del länder försöker hitta listiga formuleringar som fritar dem från ansvar, det enorma men ineffektiva parlamentet låter alltmer som en dålig operett, den dyra byråkratin är som ett slukhål där gemensamma pengar försvinner. 

Om något så visar flyktingströmmarna att EU är en ineffektiv organisation och det finns små chanser att den ska bli bättre. Men tyvärr är det så att tankar och försök att ersätta unionen med något bättre allvarligt försvåras just av tanken ”men vi har ju redan EU”.

De flesta radiohandlare konkurrerades sedermera ut av stora elektronikkedjor. Och EU framstår alltmer som en firma på konkursens brant.

PS. Ryska friidrottare kan stoppas i internationella tävlingar. I grenen Mänskliga rättigheter är Putin diskad sedan många år.