Gång på gång har moderaterna Carl Bildt och Gunnar Hökmark sedan valrörelsen inför EU-valet startade oroat sig över de krafter som vill skapa ett ”svagare” Europa. De menar att den europeiska vänstern, i maskopi med extremhögern, vill försvaga det överstatliga EU – och att de därmed spelar Putin i händerna.
Vad de egentligen hävdar då är att Europaunionen bör vara en enhetligt agerande stormakt i världspolitiken, i synnerhet gentemot Ryssland. Och hur mycket man än bör kritisera Putins reaktionära imperiedrömmar och Rysslands annektering av Krim verkar en annan sak vara uppenbar: De konservativa och liberala EU-krafterna betraktar, medvetet eller omedvetet, bygget av ett starkt EU som en fortsättning på det kalla kriget men med andra medel.
Är Europaunionen ett fredsprojekt? Ja, i vissa avseenden. Absolut. Om miljö- och klimatfrågan räknas som en fredsfråga är det uppenbart att EU här har ett viktigt uppdrag. I andra avseenden stämmer det inte alls. I retrospektiv är det svårt att se annat än att EU agerade väldigt okänsligt och klumpigt under hösten och vårvintern i Ukrainafrågan. Det är inte svårt att förstå att konservativa ryska politiker tolkade det som att stormakten EU helt enkelt av maktskäl ville utvidga sin intressesfär, särskilt som Nato, där tunga EU-stater är medlemmar och tillsammans förfogar över en militärapparat långt större än Ryssands, redan är närvarande längs Ryssands gränser.
Historiskt sett är Europaunionen knappast något fredsprojekt. Det finns en bakgrundshistoria till det nuvarande EU som sällan dras fram, eftersom den är direkt pinsam. Den handlar om det koloniserade Afrika. 1956 tog panaraben Nasser över Suezkanalen från kolonialmakterna. Suezkrisen var ett faktum. Ett krig inleddes. Till slut tvingades Frankrike och Storbritannien att släppa Suez – men därmed tappade man också mycket av den koloniala kontrollen över det viktiga Afrika. Frankrikes och Tysklands ledare möttes på senhösten i Paris och kom fram till att det enda sättet att bevara inflytandet som forna stormakter var att agera samfällt inom Europa. ”Europa ska bli din revansch!” sa Konrad Adenauer, Västtysklands kansler, till den nedstämde franske premiärministern.
Embryot till dagens EU, EEC, startade delvis som ett kolonialt revanschprojekt och den centrala komponenten i det var jakten på råvaror och Lebenssraum – ordet Lebensraum användes otroligt nog i officiella sammanhang efter kriget – i Afrika. ”I alla handlingar kring EU:s bildande på 1950-talet ljuder ett geopolitiskt grundackord: Europa kan bara återta sitt globala inflytande om det enas” skriver historikerna Peo Hansen och Stefan Jonsson i en artikel i DN (9/12 2012).
Ännu tidigare, 1950, hade den franske utrikesministern Schuman sammankallat till ett fredsmöte i Paris. Den deklaration som då författades gav också upphov till Europadagen den 9 maj. Men samtidigt som Schuman talade om fred bedrev Frankrike ett blodigt koloniakrig i Vietnam. Och inte bara det: Den gamla tanken om Afrika som en förlovad kontinent för europeiska stormaktsdrömmar – Eurafrika!–var högst levande; de som firar Europadagen den 9 maj har sällan klart för sig att ett syfte med konferensen samma datum 1950 var att ”utveckla Afrika”, kort sagt exploatera Afrika. Den norska Nobelkommitté som 2012 gav EU fredspriset hade nog inte en susning om denna bakgrundshistoria.
Europaunionen är en stormakt som inte vill kalla sig så och unionen har ett dunkelt förflutet där uttalade koloniala maktdrömmar var centrala. Betyder det att dagens EU helt och hållet ska dömas efter det grundackord som det skapades i? Nej, givetvis inte. Det var inga vackra föresatser som låg till grund för exempelvis nationalstaten Sverige heller. Själv anser jag att Sverige ska stanna kvar i EU. Problemet är den totala omedvetenheten om Europatankens historia. Den gör det möjligt att odla en extremt ytlig retorik om EU som fredsprojekt och den späder på inte minst den liberala självgodheten.
Det borde betraktas som en oerhörd sak att Carl Bildt, i sin iver att saluföra EU som fredsprojekt, knappast under hela Ukrainakrisen har förmått sig att på allvar fördöma de fascister som sitter i Ukrainas regering och finns på gatorna. Jag menar att man både kan göra det och samtidigt fördöma Putin. Men de som är begravda i retoriken om EU:s oskuldsfullhet och förträfflighet har uppenbarligen svårare att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Den stämmer, den gamla visdomen om att den som inte känner sin historia tvingas upprepa den.
Det finns faktiskt alla skäl att argumentera för just ett svagare Europa. Ty den som är svag måste lyssna till andra. Jag tror Europa de närmaste tio åren kommer att skifta mer i rött. Då kan en annan EU-historia lyftas fram – och kanske en annan EU-framtid än den naiva stormaktsdrömmens.
