Moderaterna har länge propagerat för ett nationellt förbud och sträcker nu också ut en hand till den vacklande socialdemokratin – låt oss göra upp före valet, menar Ulf Kristersson. Statsministern själv har sagt att tiggeriet måste få ett stopp och att han är beredd att prova nya åtgärder. Han har till exempel uttalat sig positivt om det förslag som S-styrda Eskilstuna kommun utreder där tiggare måste ha tillstånd från polisen för att få tigga.

Var fjärde kommun anger att de vill ha ett tiggeriförbud, enligt en undersökning som SVT har gjort. Och i veckan visade Novus nya mätning att 62 procent av väljarna har svarat att det är ett bra förslag att förbjuda tiggeri. Det är den här opinionen som får många politiska bedömare att tro att Socialdemokraterna kommer att lägga fram ett förslag på någon form av tiggeriförbud före valet, för att inte förlora väljare till M och SD.

Det är verkligen inte första gången som det ropas på tiggeriförbud. Varje gång fattigdom och kriser har tvingat människor att tigga under de senaste hundra åren har förbud dykt upp som en lösning. I slutet av 1800-talet drevs människor ut på vägarna för att tigga efter missväxt och urbanisering. ”Allmosan dödar, arbetet ger liv” hette då när man försökte avskräcka allmänheten från att ge pengar till tiggare. På 30-talet när krisen skakade hela Europa drev nazisterna i Tyskland, för att få ett tiggerifritt tredje rike, kampanj mot tiggarna genom att hävda att de visst hade pengar och inte alls behövde tigga. I slutet av 1900-talet, när den ekonomiska krisen i kombination med att många institutioner lades ned och antalet hemlösa och tiggare ökade på Sveriges gator var det återigen flera riksdagsledamöter som förespråkade tiggeriförbud.

Det här visar forskning av Hans Swärd, professor i socialt arbete vid Lunds universitet. Och hans forskning visar också att det aldrig var förbud utan viktiga reformer mot fattigdom som fick bort tiggarna från gatorna. Reformer som allmän pensionsförsäkring, arbetslöshetskassor, barnbidrag, allmän sjukförsäkring och socialhjälp.

Att förbjuda tiggeriet, själva symptomet på fattigdomen, är att sätta skygglappar på hela samhället. Låt dem vara fattiga, bara vi slipper se det. De som vill ha ett förbud menar att det skulle stoppa den människohandel som tiggare kan bli ett offer för. Men människohandel har vi redan ett förbud för och det kan upptäckas och förhindras redan i dag om vi bara lägger tillräckliga resurser på det.

Jämför diskussionen om tiggeriförbud med den sexköpslag vi har i Sverige. Efter många års utredning och debatt konstaterades det att det enda rimliga var att göra det kriminellt att köpa sex och att organisera sexhandeln men inte att sälja sin kropp. För den som säljer sig far illa och är ofta utsatt och behöver allt stöd hon (i de allra flesta fall handlar det om en kvinna) kan få. Sexköparen och hallicken däremot är oftast inte utsatt utan är den som utnyttjar andra.

Sexköpslagen är en stolthet för Sverige. Flera länder har tagit efter. Regeringen talar varmt om den och nu råder det en bred politisk enighet om att det ska vara så här, efter att även Moderaterna som från börjar var emot har insett fördelarna med lagen. Att samma Sverige skulle genomföra förbud mot tiggeri, att låta polisen jaga och kriminalisera de kvinnor och män som sitter stilla och hukande utanför våra butiker med en pappmugg i handen, antingen för att de tvingas att göra det eller för att alternativet att försöka överleva under de omständigheter som råder i deras hemländer är mycket värre, vore en skam. Är de utsatta för trafficking är det de som utnyttjar dem som ska jagas.

Stefan Löfven och flera av hans S-kollegor i regeringen säger att lösningen på tiggarnas situation finns i deras hemländer Rumänien och Bulgarien. Jag har inte hört dem säga samma sak om de kvinnor från dessa länder som utnyttjas i sexhandeln i Sverige. Och socialdemokratin om några borde väl veta att fattigdom aldrig är en nationell fråga. Kapitalismen är global. Och vilket exempel skulle Sverige utgöra i denna globala värld om vi förbjöd tiggeriet?