Så ungefär brukar jag inleda mina föreläsningar om media. Och just i dessa dagar har jag fått syn på en förskjutning av den där makten, en uppstickare, en nyskapare, som utvidgar denna vår ”berättelse om världen”.
Jag hade läst om italienska författaren Elena Ferrante i olika medier runtom i Europa; en pseudonym, ingen vet vem hon är, hon har skrivit en internationellt hyllad romansvit, den blir en bästsäljare på varje språk den översätts till, och så vidare. Nyfiken och skeptisk – bästsäljare brukar numera vara strömlinjeformade böcker om brott eller sex – började jag läsa Min fantastiska väninna, första delen, som just utkommit på svenska. Och precis som det står i recensionerna kunde jag inte sluta läsa. När det började ljusna utanför fönstren hade jag läst ut den. Och jag tänkte: Att denna bok blir en succé varhelst den blir tillgänglig säger något underbart om människor, om läsarna, om världen, om bokens återkomst, som en del av vår skapelseberättelse. Det måste likna den tid då de första arbetarförfattarna gjorde sig hörda. Mitt i natten och mitt i boken smög jag upp och surfade på nätet för att ta reda på vad recensenterna egentligen sagt om denna bok. Glimrande lovord. Guardian skrev: ”Ingenting som liknar detta har någonsin tidigare publicerats.” Jo det har det, men aldrig i denna språkdräkt.
Det står ofta att romansviten handlar om en kvinnlig vänskap, den mellan Lila och Elena, som tar sin början i fattigkvarteren i Neapel när de är små flickor med trasdockor. Det gör den, men den handlar också om de innersta tankarna och om småpojkarna, killarna och männen, som föds in i ett kvarter av våld och fattigdom, där det som gäller är jakten på pengar och ”respekt” och född fattig är makten över tjejen eller systern ett av de få fälten för maktutövning och överhöghet; skildrat med raseri och vredgad solidaritet, inte med våldet och förtrycket, men med också killarnas villkorade liv. Elena Ferrante utger sig för att vara en författare i min ålder, som ser tillbaka på sitt liv och sin vänskap med Lila, i brist på ord skulle jag kalla Lila ett geni vars begåvning drunknar i uppväxtvillkoren men också i hennes krångliga personlighet. Vad Elena Ferrante säger är att hon aldrig blivit den hon blivit – framgångsrik författare – om inte Lila funnits. Böckerna är, tror jag Knausgårdare, men skrivna av en kvinna, som inte vill offra sina närmaste, barnen och vännerna på autofiktionens altare; därför denna ogenomträngliga pseudonym, som skonar fantastiska, avskyvärda och ljuvliga människor från paparazziblicken.
Vad Elena Ferrante också gör är att skildra människor av min typ; välvillig vänster, som växt upp med vad Pierre Bourdieu kallar ”kulturellt kapital”, kontakter och namn, ett barndomshem fullt av böcker, samtal, dagstidningar och kärlek; ställer det mot Elenas och Lilas utarmade uppväxt i Neapel och ifrågasätter, ofta kärleksfullt, om vi är de bästa talespersonerna för vad som behöver göras.
Morgonen efter att jag läst ut Min fantastiska väninna återvände jag till nätet. Det var något jag blivit häpen över den natten; och det visade sig vara exakt så. Många av de som hyllar boken är de mest åtråvärda, prestigepimpade, manliga kritikerna. Jag tänkte: Elena Ferrante har besegrat dem! Hon vet precis vad hon gör. När brydde sig dessa kritiker någonsin om småflickor, deras vänskap och uppväxt, om de inte var Pippi Långstrump? Elena Ferrante har med sitt skrivande utvidgat världen och gett Lila och Elena röster som räknas, som gör världen större – spännande igen.
Jag medger att jag nästan varje dag försöker slippa verkligheten; att Elena Ferrantes böcker skänkt mig en inre paus. Jag finner det inte riktigt uthärdligt just nu: att leva i en tid som man med rätta aldrig kommer att förlåta oss, att vi tillåter medmänniskor på flykt att fara så fruktansvärt illa vid gränserna; att inse hur lite man kan göra, annat än småsaker, att EU skapat en välavlönad maktborg i Bryssel men att det aldrig bildats en gemensam europeisk opposition. Tvärtom är det de obarmhärtiga som dominerar, också i stormedievärlden. Själva språket har bytt ansikte och används till att skrämma oss och håna solidariteten, omhändertagande av de utsatta beskrivs som stöld från de dignande skattkistor, som ska bekosta de redan rikas bord. Lila och Elena skulle inte ens höjt på ögonbrynen. De vet med tiden allt om den dubbla bokföringen, om babblet om mänskliga rättigheter och de lyckades självbild, som är till för att dölja omätliga orättvisor, som vissa med ord vill råda bot på men som i verkligheten bara utmynnar i ännu fler självrättfärdigande ord.
Dagen efter att jag läst ut Min fantastiska väninna gick jag till bokhandeln och köpte de tre resterande delarna på engelska. Det är där jag nu vistas, i början på tredje delen De som reser och de som stannar, de som ger sig av från våldets och fattigdomens Neapel för att bli betraktade som skit i norra Italien och de som stannar och går under eller försöker handla, illa vägledda av en godsint vänster, av korrumperade fackföreningar och av kommunister, som också vill väl, men som slits sönder av inre manliga maktkamper. Just nu är det upprorets 1968, skildrad av en klassresande kvinna från Neapels slum, av Elena. Det vackra geniet Lila (spoilervarning, läs inte följande mening) har efter en fantastisk giftermålskarriär, den enda som bjöds, börjat jobba på en köttfabrik.
Elena Ferrante behärskar alla litterära trick, varje mening är en cliffhanger och med hjälp av denna lysande skrivkonst bänder hon upp världen och tvingar de motvilliga att se denna värld ur två utfattiga, napolitanska tjejers perspektiv. På så sätt har The Guardian rätt: Ingenting som liknar detta har någonsin tidigare publicerats.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
