Två vansinnigt viktiga saker har hänt det senaste året, som båda kräver av oss att ställa en och samma brännande fråga.
Det första är en lagändring: samtyckeslagen. Efter åratal av feministisk kamp, organisering och opinionsbildning, skrevs förra året in i sexualbrottslagen att sex utan samtycke är ett övergrepp. Redan under hösten syntes effekten att fall som tidigare inte skulle ha dömts som våldtäkt ledde till fällande dom. Vi fick också ett oaktsamhetsrekvisit, som innebar en utvidgning av definitionen av vad en våldtäkt är, eftersom brottet nu kan begås även utan uppsåt.
I oktober fälldes den första personen någonsin för just oaktsam våldtäkt. Tingsrätten understryker i sin dom att den som vill ha sex med någon som förhåller sig passiv eller ger ”dubbeltydiga signaler” sedan lagändringen har en skyldighet att verkligen ta reda på om att den andra personen vill delta. Detta är en feministisk seger. Länge har gärningsmän kunnat hävda att de ”trodde att hon ville”, även trots tårar och motstånd, då detta av dem tolkats som en del i ”spelet”. Detta är en feministisk seger.
Den andra saken som hänt är en hashtag. Under hashtaggen #intedinhora, berättade mängder av kvinnor med erfarenhet av prostitution om sin verklighet. Det började under metoo-revolutionen, men det slutade inte där. Berättelserna om helvetet i prostitution har tagit allt större plats det senaste året, tack vare de modiga personerna bakom denna hashtag. Hashtaggen växte till ett nätverk och personer både i och utanför nätverket har det senaste året höjt rösterna, tagit plats på tidningssidor och sociala medier och berättat sina historier.
Ingen som lyssnar till dessa berättelser kan fortsätta tro att prostitution är frigörande, att den prostituerade har makten eller att valet är så fritt som förespråkarna för en avkriminalisering av sexköp påstår.
Myten om ”den lyckliga horan” borde vara effektivt avlivad för alla som har läst tidningar det senaste året, för alla som valt att faktiskt lyssna på de personer i, eller med erfarenhet av, prostitution som nu har börjat berätta. De har, med sina berättelser, förändrat debatten om prostitution. Den insatsen är enorm.
Frågan som dessa två förändringar i debatt och lagstiftning kräver av oss att ställa är: Hur får ett samtycke till sex utverkas? Kan ett samtycke till sex köpas?
Sexköp är en institutionaliserad form av sex utan samtycke. Att pengar byter händer är det ultimata beviset för att samtycke faktiskt inte finns. Ett sexköp blir därmed ett övergrepp. Vi har en sexköpslag som, i den mån polisen beivrar brotten (i alldeles för liten utsträckning), straffar köparen. Men det andra ledet saknas. Personer i prostitution har fortfarande inte status som brottsoffer.
Sexköp betraktas fortfarande som ett brott mot staten. Men sexköp skadar inte staten. Det är inte ”ordningen” som drabbas. Det skadar dem – oftast kvinnor – som befinner sig i prostitution. Avsaknaden av ett brottsofferperspektiv får skeva konsekvenser i det konkreta arbetet mot sexköp och människohandel.
Två exempel: I januari rapporterades till exempel att kvinnor som fallit offer för människohandel snabbt skickades till sina hemländer och fick återreseförbud in i EU. Vi jobbar med att ta bort ”varan”, sa polisen. Förra året kunde vi se i ett Uppdrag granskning-program hur polisen beslagtog pengarna från en kvinna som sålt sex.
Morgan Johansson gläntade i höstas på dörren till en brottsofferstatus för personer som köpts i prostitution. I en artikel i Svenska dagbladet uppgav han att han inte uteslöt en översyn av sexköpslagen. Sexköpslagen fyller i år 20 år – det är på tiden att den skärps. Höj straffsatserna och ge de utsatta brottsofferstatus.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
