Ämnet immigration och flyktingpolitik återkom mer än någonsin tidigare på åttonde mars i hela Sverige.

Kvinnors dubbla utsatthet som både kvinna och flykting har fått många att reagera med förnyad ilska mot de europeiska regeringarnas oförmåga att möta skyddsbehövande flyktingar på ett humanitärt sätt.

Flyktprocessen är en fruktansvärd och traumatisk upplevelse för alla inblandade. Men det är kvinnor, flickor och barn som oftast fastnar kvar i krigszoner eller tillfälliga läger. Det är männen som åker i förväg, för att flyktvägen inbegriper större faror för kvinnor. Sexuella övergrepp eller direkt tvångshandel med den egna kroppen är vanligt förekommande. En kvinnas kropp blir till ett pass, en biljett, pengar. 

Hoppet för familjemedlemmarna som har blivit kvar ligger i en tilltänkt återförening. Något som den svenska regeringen tillsammans med många andra europeiska regeringar nu tydligt signalerar att de ämnar förhindra så gott det bara går.  

Det ska vara svårt på gränsen till omöjligt att få permanenta uppehållstillstånd och lika svårt med anhöriginvandring, är budskapet som förmedlas från Sverige. De försämrade möjligheterna till återförening innebär ett stopp för kvinnors möjlighet till säkra flyktingläger. 

Det är nu i störst utsträckning kvinnor, flickor och barn som tar sig över Medelhavet med båt och många är de som aldrig anländer till andra sidan. De som gör det har ofta utsatts för sexuella övergrepp, hot och våld. 

Mitt i denna storm saknar vi kvinnor i de internationella förhandlingarna och säkerhetspolitiska samtalen om immigration, konflikt och fred. Detta trots att vi för 15 år sedan antog FN:s säkerhetsråds resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet som slår fast att kvinnor ska inlemmas som jämbördiga parter i det konfliktlösande arbetet bland medlemsländerna. 

UN Women har uppmärksammat detta och bekräftar att perioden 1992 till 2011 var det bara fyra procent kvinnor med vid undertecknandet av fredsavtal, och vid själva förhandlingarna var bara nio procent kvinnor deltagande. Men sannolikheten för att en fredsöverenskommelse ska komma till stånd ökar enligt UN Women med 35 procent om kvinnor finns med i processen.

Hur bidrar kvinnors blotta deltagande till att freden kommer närmare? Jo, därför att i en värld där patriarkalt förtryck inte tar semester när konflikter bryter ut utan tvärtom intensifieras och stärks, så är det kvinnors dubbla utsatthet som flykting och kvinna som gör kvinnors deltagande i fredsprocessen till en inte bara given utan kritisk faktor. Kvinnor har alltid mer att förlora på krig och konflikt. Och alltid mer att vinna på fred.  

Det är lätt att stå upp för mänskliga rättigheter i en tid av lugn. Det är lätt att stå upp för alla kvinnors och flickors rätt att leva värdiga liv, fria från förtryck i en tid av överflöd. Det ligger inget mod, ingen styrka eller kraft i att slänga sig med retoriska ramsor eller stoltsera med vackra lagar och direktiv om alla människors lika värde, när detta värde inte är hotat. 

Sverige, ett land av överflöd, har möjligheten att göra verklighet av sina ideal och har även privilegiet att få stödja och skydda några av världens mest utsatta människor. 

Det viktigaste budskapet jag önskar att alla har tagit med sig – och som nu även ligger kvar och gror i efterdyningarna av åttonde mars är att det är ett privilegium få förunnat att ha de verktyg som krävs för att kunna bidra till en bättre värld. Ett privilegium, aldrig en börda.