Ledare: Ett oerhört människoförakt

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

I Märsta, lite drygt en timmes bilväg söder om Uppsala konsert och kongress står samma kväll en grupp människor och väntar på att bli att deporterade till Kabul, Afghanistan. Dessa parallella världar skapar dissonans för den som står med fötterna på en värdegrund av jämlikhet och rättvisa. 

Under kvällen fick kommunfullmäktige nämligen besök från organisationen "Tillsammans för Uppsala". De kom till sammanträdet för att lämna över en namninsamling med kravet att Uppsalas politiker ska verka inom sina partier för att regeringens nya asyllagar rivs upp. Vi var ett mindre antal politiska företrädare som mötte upp organisationen, tog emot och skrev på namninsamlingen.

Under den tidigare förmiddagen samma dag uppmärksammade Uppsala kommunfullmäktige även 250-årsfirandet av Sveriges tryckfrihetsförordning. 

Det blev inspirationstal inför politiker och kommuninvånare om tryckfrihetens vikt, historia och roll. 

Dagen den 12 december i Sal B på Uppsala konsert och kongress rör sig fragmentariskt och disharmoniskt mellan lussebullar, kärlek till den svenska tryckfriheten och symboliskt mottagna namninsamlingar, då allt sker mot en bakgrund av det oerhörda människoförakt som har föranlett situationen som samtidigt utspelar sig på förvaret i Märsta. 

När Uppsala kommunfullmäktiges sammanträde väl är över denna den 12 december ropas det kors och tvärs över salen "God jul! Och gott nytt år!"  och Uppsalas politiker strömmar ut genom entren. Mobilen flimrar till. Bilder och uppdateringar från ett kallt och mörkt Märsta. Ett meddelande från en vän på plats bränner sig fast i tankarna hela resten av vägen hem. "Var är ni? Var är alla? Var är politikerna?" 

En afghansk journalist som med ordet som vapen har bevakat utvecklingen i sitt hemland är en av dem som skulle deporteras från Märsta den kvällen. Jag undrar vad hen skulle ha sagt om hur måndagen förlöpte på Uppsala konsert och kongress. Om firandet av tryckfrihetsförordningen. Om lussebullarna och luciatåget, om det fina mottagandet av namninsamlingen. Vad skulle hen ha tänkt, om hur vi satt tillsammans den kvällen, på varsitt håll. Ett gäng som väntade in luciatåget, och en annat gäng som försökte skymta de stödjande aktivisternas ljusvaka i decembermörkret utanför fönstret på förvaret.

Två grupper människor, knappt en timmes körväg från varandra. 

Det är nämligen så att vi kan fira tryckfrihetens lov och klappa varandra på axlarna hur mycket vi vill. Detta gör ingen skillnad för de människor vars liv nu offras dagligen, i hela Sverige. De skärpta asylreglerna måste slopas. 

Nu, när den organiserade partipolitikens funktion som demokratiskt verktyg har blivit allt skröpligare och ett rent alibi för icke-handling på många håll, så måste politiker slå vakt om invånarnas förtroende i allt högre utsträckning. Politiker måste verka mer för att stå upp för det demokratiska idealet; för freden, och för alla människors lika värde och rätt till liv. 

Politiker måste bli aktivister: De måste sätta press på sina regionala och nationella partigrupper var helst de har en påverkansmöjlighet. Verka tillsammans med de gräsrötter och rörelser som varje dag tar kampen där den finns. På förvaren, på manifestationerna och demonstrationerna. Tillsammans med dem som folkbildar och upplyser. Tillsammans med de människor vars liv är hotade av de svenska asyllagarna. 

Gränsen mellan det som sägs och det som görs måste suddas ut. Världen brinner, öppna landet och sluta fika bort människors livsöden.