BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
I förra veckan kunde Folkbladets ledarskribent Jonas Bergström uppmärksamma ett fel i Umeå kommuns budgetplan fram till 2020. Det rörde sig om en miss i planen på 45 miljoner kronor i ökade kostnader i kommunstyrelsens budget. Efter att felet hade uppmärksammats lyste tyvärr det ödmjuka ledarskapet från politikens sida med sin frånvaro.
Diskussionen som följde är både viktig och problematisk på samma gång. Kommunstyrelsens ordförande Hans Lindberg viftar på sin blogg bort kritiken som har riktats mot den budgetprognos som innehåller felaktigheter. Han menar att de 45 miljonerna är att betrakta som en betydelselös summa – något som knappast skulle mottas positivt från skattebetalarna. Reaktionerna som följde blev också ett kvitto på den farhågan.
Lämpligt – och inte allt för svårt – hade för Lindberg varit att ta till sig av kritiken och meddela att felet ska åtgärdas.
Men det finns ytterligare en aspekt av detta. Inte minst bör politiken ha i beaktande att en allt större misstro finns hos folket för hur vi hanterar skattemedlen. Denna misstro har vuxit fram under lång tid. Sedan mitten på 1990-talet ändrade staten sin budget från att gå med underskott till att gå med överskott, för att betala av en egentligen oproblematiskt låg statsskuld i stället för att lägga skatterna på välfärd, som de är avsatta för. När staten tog in mer pengar än vad man sedan lade på välfärd, växte misstron mot politiken.
Detta sätt att hantera statens pengar har skapat långsiktiga förutsättningar för en irritation och ett missnöje över hur skattepengar har använts. Sedan mitten på 1990-talet, då staten började sträva efter överskott, ökade misstänksamheten från folket om att man inte fick valuta för skatte-pengarna. När rika blir rikare och fattiga blir fattigare har socialdemokrater som styr runt om i kommuner, landsting och även riksdag som sin uppgift att visa på att det som vi gemensamt betalar in i skatt används på bästa sätt.
I lägen som dessa blir det extra viktigt att politiken kommunicerar på ett respektfullt sätt. När vi viftar bort kritik om att 45 miljoner skulle vara småpengar gör vi oss själva en björntjänst och undergräver en redan stor skepsis.
Självklart är det rätt att vilja visa att ekonomin är under kontroll för att dämpa den oro som eventuellt efterföljer den typen av kritik. Men det måste finnas bättre sätt än att via en blogg försöka vinna en argumentation mot en ledarskribent för en av våra dagstidningar. Ledarskribenten kommer med största sannolikhet att nå ut till fler och dessutom alltid få sista ordet i debatten.
Folkbladets avslöjande av budgetmissen var uppenbart en öm tå för kommunledningen i Umeå. Det kan man förvisso ha förståelse för, men ännu mer förståelse och respekt bör visas våra skattebetalare. Alltså alla de som gemensamt är med och bidrar till att Umeå fortsätter att växa samt är en kommun som skapar maximalt med välfärd per skattekrona.
Det vore på sin plats att man tog den senaste veckan som konstruktiv kritik i stället för att avfärda den. Umeå är inte isolerat från övriga Sverige och när misstron mot politiken växer är det ännu viktigare att visa på viljan att ta ansvar. I lägen som dessa har politiken chans att visa att de bryr sig, föredömligt hade varit om man valde att ta den.