Ledare: Ett nödvändigt uppbrott

År 2013 gick 1,1 miljard av Göteborgs stads budget till försörjningsstöd. Långtidsstödet har ökat med 78 procent sedan år 2007, och det utgör nu 70 procent av det totala försörjningsstödet. Över hela landet har kostnaderna för försörjningsstöd ökat med en fjärdedel sedan den borgerliga regeringen tillträdde. Det är en ökning i åtta av tio kommuner.

Det är svårt för den som har försörjningsstöd att förbättra sin situation. I grunden är det ett behovsprövat bidragssystem av fattigvårdskaraktär, som under efterkrigstiden funnits som en liten underström i en välfärdsstat med i övrigt universalistiska ambitioner baserade på sociala rättigheter. Nu ser fattigvården ut att komma tillbaka.

Många har skrivits ut ur sjukförsäkringen och fler står utan a-kassa om de blir arbetslösa, efter att regeringen åren 2007-08 ändrade reglerna för socialförsäkringarna. Det är en del av förklaringen till att allt fler har försörjningsstöd. Enligt Socialstyrelsen är arbetslöshet och ohälsa de huvudsakliga orsakerna till försörjningsbehovet, snarare än social problematik. Från att vara tänkt att hjälpa hushåll vid akut kris har försörjningsstödet för många blivit ett allt mer långvarigt bidrag.

Det här är förstås inte bra för de berörda individerna, och på lite längre sikt är det också till skada för samhällsutvecklingen. Om vi lyfter blicken från kommunens budget är det ett slöseri med samhällets viktigaste tillgång, mänskliga resurser. Och det är en utveckling som tog sin början innan den borgerliga regeringen tillträdde.

Den svenska nittiotalskrisen satte hela arbetslivet under ett starkt tryck att minska kostnader och öka produktiviteten. Slimmade arbetsorganisationer och höjda kompetenskrav gjorde att omkring 400 000 individer i arbetsför ålder mer eller mindre permanent stöttes ut från arbetsmarknaden. Den borgerliga regeringen har bara flyttat kostnaderna för detta utanförskap från statsbudgeten till kommunernas budgetar, från den generella välfärden till fattigvården. 

Det är i dag efterfrågan på bland annat ingenjörer, förskollärare och IT-arkitekter. Trots hög arbetslöshet rapporterar företag att de inte får tag på den kompetens de behöver. Med stora pensionsavgångar inom offentlig sektor fram till år 2025, som bara delvis förväntas täckas upp, kommer det att finnas brist på arbetskraft även där. 

Samtidigt finns det statistik som visar att omkring hälften av alla jobb i dag utförs av personer som är överkvalificerade. Det måste till metoder för att tillvara ta de anställdas reella kompetens, så att de kan ta ett kliv uppåt och frigöra lågkvalificerade jobb. De resurser som samhället i dag lägger på att försörja människor utanför arbetsmarknaden skulle, ungefär som Espiga föreslår, bättre användas för att rusta dem för de jobb som skulle bli lediga.

Jimmy Sand
Fritidspolitiker för Socialdemokraterna