Ledare: Ett kunskapslyft för jämlikhet

Inför Socialdemokraternas partikongress förra helgen lanserade partiledaren, tillika statsministern, Stefan Löfven något han kallade för ”Sveriges nya jobbagenda”. Målet är att nå EU:s lägsta arbetslöshet till år 2020. Bland de utpekade verktygen finns ett som verkligen skiljer ut den rödgröna regeringen från den föregående alliansregeringen. I stället för att försöka pressa ner löneanspråken från dem som arbetar, genom jobbskatteavdrag och andra skattesubventioner, vill regeringen satsa på utbildning. Det är ett fokus på kvaliteten i jobbskapandet, inte enbart kvantiteten. Att genom olika insatser stärka arbetskraftens kompetens kan tyckas både dyrt och svårt. Men det är klokt på längre sikt.

Mellan år 1997 och 2002 genomförde Göran Perssons socialdemokratiska regering det så kallade kunskapslyftet. En studie från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU, visade förra året att detta särskilt gynnade småbarnsmammor. I alla rikare länder är arbetslösheten högre bland lågutbildade än bland högutbildade, och särskilt hög är den bland lågutbildade kvinnor med små barn. Bland dem arbetar 52 procent, att jämföra med 87 procent av de högutbildade (genomsnitt för kvinnor och män). Studien från IFAU visade att arbetslösa kvinnor med små barn inte bara deltog i kunskapslyftet i högre grad än någon annan grupp, utan det var också så att de på sikt arbetade i större utsträckning – och med högre lön – än andra småbarnsmammor. Utbildningsinsatsen ökade deras livschanser.

I Perssons kunskapslyft deltog totalt över en halv miljon människor. Löfvens satsning ska omfatta 42 000. Det är förstås otillräckligt, även om det kompletteras med extratjänster i välfärden – vilket kan betecknas som arbetsplatsförlagt lärande – för att ersätta Fas 3, samt traineejobb och utbildningskontrakt för unga. Trots hög arbetslöshet finns det en rad yrken där det råder brist på arbetskraft. Det som kallas kunskapssamhället innebär bland annat att gapet mellan arbetsgivarnas krav och de arbetslösas kvalifikationer vidgas allt mer. Med stora pensionsavgångar inom offentlig sektor, som bara delvis förväntas täckas upp, kommer det att råda brist på arbetskraft även i skolan, vården och omsorgen.

I Göteborg ligger det kommunala ansvaret i frågorna på Nämnden för arbetsmarknad och vuxenutbildning, där det satsas betydligt mer resurser i relativa tal på vuxenutbildningen än i de flesta andra kommuner. Dessutom omfattas numera även arbetsmarknadspolitiken, då arbetslösheten är särskilt hög bland just lågutbildade. Samtidigt pekar forskning på att minst en tredjedel av de anställda i Sverige är överkvalificerade för sina arbetsuppgifter. Särskilt tydligt är det bland utrikes födda. En möjlighet är att utveckla systemen för validering, det vill säga att bättre tillvarata de anställdas faktiska kompetens. Om de kan gå vidare från sådana arbetsuppgifter de är överkvalificerade för, skulle det kunna ge plats åt personer med mindre kvalifikationer. Långsiktigt skulle det främja produktiviteten bättre än sänkta lönekostnader. Och i motsats till högerns idéer om låglönejobb skulle det ge minskad ojämlikhet.

Det är socialdemokratisk politik, för jämlikhet och utveckling.