Har de kommit överens över blockgränserna om en ny politik?
Vad har de rödgröna gått med på?
Sedan såg jag presskonferensen och kände omedelbart en stor lättnad. Den så kallade Decemberöverenskommelsen innebär nästan ingenting sakpolitiskt utan rör enbart det formella: Nya möjligheter för en minoritetsregering att regera trots att man inte har absolut majoritet i riksdagen.
Mycket snabbt övergick den där lättnaden till glädje: Sverigedemokraternas möjligheter att kidnappa svensk politik har dramatiskt minskats. Det dröjde bara någon timme innan vi fick bevittna SD:s bitterhet och besvikelse. Partiets roll som tungan på vågen är över. De spelade ut sitt kort när de röstade på alliansens budget och därmed fällde Löfvens – och de förlorade.
SD hade hoppats på att nyvalet i mars skulle bli en folkomröstning om massinvandringen och nu såg de denna folkomröstning fara sin kos.
Jag menar att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet är de största vinnarna på den här uppgörelsen. I praktiken innebär överenskommelsen att alliansen fram till nästa val ställer in sina ambitioner att ta över regeringsmakten. För så har de ju agerat sedan valnatten. Trots att allianspartierna gjorde sitt sämsta val sedan demokratins införande har de framhärdat i en häpnadsväckande kaxighet. Överenskommelsen i lördags innebär att alliansen de facto tar ett kliv tillbaka.
Borde jag sörja ett uteblivet nyval? Jag tror att ett val hade kunnat bli mycket intressant och i bästa fall inneburit en nytändning för de rödgröna. Jag hör inte till dem som sällat sig till den i veckor pågående nyvalspessimismen, där det från statsvetare och från kommentariat hävdats att ett sådant är meningslöst. Jag anser att varje demokratiskt val är bra.
Vi har för långa mandatperioder. Fyraåriga mandatperioder infördes på 90-talet för att göra impopulära beslut (läs: nedskärningar) möjliga. Tvååriga mandatperioder vore rimligare. Och även om utfallet i ett nyval blivit exakt detsamma som i september skulle den politiska situationen ändå ha förändrats; man kan inte, för att anspela på en gammal grekisk filosof, två gånger stiga ner i samma valresultat. Ett nytt allvar hade kommit om utfallet blivit densamma.
Nu fick vi det där allvaret ändå. Löfven gjorde rätt som i början av december hotade med nyval. Han rätade på ryggen. Han växte när han deklarerade det. Det satte press på alliansens partiledare som efter hand dessutom märkt att de inte hade tjänat på de senaste veckornas politiska kaos.
Det har varit en fröjd att dagarna efter överenskommelsen avläsa reaktionerna hos det borgerliga kommentariatet. Det finns moderater som har kallat alliansens agerande för högförräderi. Andra har förtvivlat utbrustit ett ”Makalöst!” över att alliansen gått med på att låta en minoritetsregerings budget gå igenom. Ju längre ut på den ideologiska högerkanten – desto större upprördhet. Jag tar det som ett gott tecken på att uppgörelsen var riktig.
Det politiska initiativet har efter åtta långa år flyttat ett litet steg åt vänster. Vänsterpartiet har ställt sig positivt till uppgörelsen, vilket inte är överraskade. Den innebär nämligen att Löfven måste försäkra sig mer om att få Vänsterpartiets stöd när en budget läggs. Det är också just det, att uppgörelsen ger litet mer makt åt Vänsterpartiet, som högerskribenterna reagerat starkast på.
Decemberöverenskommelsen gäller inte sakpolitik. Blockpolitiken har inte lösts upp. Själva ordet blockpolitik är ofta den nedsättande term som borgerlighet och högersossar sätter på politikens vänster-högerskala. Och visst finns det ibland en dum blockpolitik, som enbart består av prestige och låsningar. På det hela taget speglar emellertid blockpolitiken, särskilt i en era då alliansens fyra partier smält ner till ett enda homogent marknadsdoktrinärt block, fortfarande den viktigaste av alla politiska konflikter, den mellan vänster och höger. Där finns fördelningspolitikens kärna.
Löfvenregeringen har stärkts. I sig är det ingen garanti för att verkligt viktig reformpolitik genomförs. Fortfarande är det så att S-märkt reformpolitik nästan omöjliggörs på grund av överskottmål och budgettak, ja av hela det anti-keynesianska tänkande som ännu styr politiken. Skillnaden mellan alliansbudgeten och den som Löfvenregeringen lade är i den meningen alldeles för liten. Att S och alliansen delar samma ekonomiska grunddoktrin har gjort att SD kunnat stiga fram som det främsta och nästan enda reformpartiet – de skaffar sig pengar till välfärden genom en brutal migrationspolitik.
De som sörjer ett uteblivet extraval behöver inte göra det. Under det kommande halvåret kommer samma kamp att äga rum ändå – att få de rödgröna partierna att bli reformpartier som lägger en mer offensiv budget i höst.
