Opinionen återspeglas i intresset för ett rättsfall där Hovrätten nyligen dömde en en 73-årig affärsman till fängelse och böter för att ha skövlat 2 600 kvadratmeter av kommunens skog. Syftet? Att få en passande havsutsikt till lyxvillan. Ödeläggelsen omfattar ett 150 år gammalt skogsparti som planterades för att hindra sandflykt, det vill säga att sanden blåser bort eller sköljs ut i havet. Träden beräknas ha en livslängd på 200-800 år och skulle ha skyddat området mot erosion under överskådlig framtid. Genom avverkningen har detta helt omintetgjorts.
Skövlingen försvårar även för djurlivet att röra sig ostört, samtidigt som den hindrar nyttjandet av allemansrätten genom att fastigheten blivit synlig från stranden och därmed avhåller allmänheten från att besöka området. Återanskaffningsvärdet för kommunen beräknas till 20 miljoner kronor.
Den 73-årige affärsmannens individuella dygder (eller brist därpå) är tämligen ointressanta i sammanhanget. Hela hans entreprenörsvärv utgör en strålande framgångssaga, i en samtid där fastighetsvärdet i ett attraktivt område avgörs av havsutsikten, och där en handlingskraftig affärsman som “ser möjligheter istället för hinder” rikligen belönas. Den ohejdade individualismen och vördnaden inför rikedom utgör närmast en statsreligion. Självklart ska en lyxvilla i Tylösand ha havsutsikt, om så Hallandskusten eroderar på köpet. Vi förväntar oss inte att den förmögna procentilen skulle nöja sig med något mindre. Lyckligtvis gör hovrätten en mer nykter bedömning, och här har strandskyddet betydelse.
Strandskyddet har funnits sedan 50-talet och syftar dels till att det ska finnas fria stränder för allmänheten, och dels till att värna om växt- och djurliv. 2009 lättades lagen upp. Möjligheterna till undantag ökade rejält när det blev lättare för kommuner att ge dispenser från strandskyddsreglerna – särskilt på landsbygden. I dagsläget ges mellan 7000-8000 dispenser årligen. Trots ett generöst system har högern drivit frågan om att försvaga skyddet ytterligare.
Redan i utredningsfasen riktades skarp kritik mot förslaget, bland annat från Naturskyddsföreningen. Uppluckringen av strandskyddet innebär att tiotusentals kvadratkilometer naturskydd försvinner, vilket är allvarligt. Av landets rödlistade arter är ungefär en tredjedel knutna till strand- och vattenmiljöer. För dem är ett fungerande strandskydd livsavgörande.
Naturskyddsföreningen pekar även på att förmågan att stå emot klimatförändringar försämras. Orörda stränder fungerar som ett skydd vid de skyfall och översvämningar som väntas bli följden av klimatförändringarna. Av den anledningen borde snarare strandskyddets syften utökas till att omfatta strändernas ekosystemtjänster såsom vattenrening, kolinlagring och buffrande av höga vattenflöden.
På flera mindre orter i landet sköter olika byföreningar om landets badplatser. Man snickrar bänkar, håller rent, röjer sly och slår gräset så att alla ska kunna bada. Ett arbete och en omsorg i samklang med strandskyddets ursprungliga syfte; att ge allmänheten tillgång till vatten och stränder. En fin påminnelse om hur det är möjligt att gemensamt bygga upp ett helt land i en anda av utveckling och frihet som alla kan ta del av.
Strandskyddet skapades för att värna allemansrätten. Idag behöver vi det för att möta klimatkrisen. Det är svårt att se hur förmögna storstadsbor som köper sommarstugor med inhägnade, privata stränder kommer bidra till någonting av detta.
Sommargäster med vattenscootrar och egna stränder kommer knappast lägga dyrbar semestertid på att vårda gemensamma badplatser dit vanliga människor i mindre samhällen och tätorter beger sig för att slita barnen från youtube. De kommer inte köra ut ved till vindskyddet, eller röja sly för bygdens trevnad.
Möjligheterna till en levande landsbygd hänger inte på att uppföra privatbostäder på “unika platser”, som Byggföretagarna hoppas på i sitt remissvar. För att landsbygden ska utvecklas behövs samhällsservice, mobilmaster, arbetstillfällen och kommunikationer. För den stadsbo som hellre betonar rekreationen, ekoturismen och friluftslivet kan det vara värt att lägga på minnet att detta kräver att livsmiljö där djur- och växtarter bevaras, samt att strändernas attraktionsvärde minskar med inhägnader. Man kan även fråga sig om skyddszonen på 100 meter verkligen utgör ett stort hinder från att bygga nära vatten - den sträckan borde även den slöaste stockholmare orka gå.
