BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Paulsen pekar på hur de senaste decenniernas enorma produktionsökning har genererat ett överflöd som hade kunnat leda till att vi arbetade mindre. I stället har arbetstidsförkortningen helt avstannat under de senaste 40 åren medan produktiviteten under samma tid har fördubblats. 

Det ”vi” som Paulsen pratar om innefattar hela det svenska samhället och blir därmed generaliserande och klassblint. Han belyser ändå ett systemfel som inte borde avfärdas så lättvindigt av den etablerade vänstern (exempelvis fackföreningar); vårt samhälle saknar en bra modell för att fördela överflödet. Produktivitetsökningen i Sverige har främst gått till kapitalavkastning. Det är alltså de redan rika som smaskar i sig den största delen av den överflödskaka som tillhör oss alla. Det har lett till att Sverige har haft de snabbast växande ekonomiska klyftorna i hela OECD. 

Genom att exempelvis höja kapitalskatten skulle överflödet kunna omfördelas mer jämlikt och i stället gå till högre löner och/eller mer ledig tid.

Till exempel:  Vi kan alla enas om att det är oerhört viktigt med fungerande skola, vård och omsorg, ändå har vi i dag skamligt låga löner inom dessa branscher. Samhällets produktivitetsökning borde delvis tas ut i högre löner inom offentlig sektor.

Maskinernas intåg på arbetsmarknaden har ökat produktiviteten, vilket har lett till arbetslöshet i stället för arbetstidsförkortning. Politikernas lösning har varit att “skapa” jobb. Det verkliga syftet med dessa jobb är att ge människor lön, så varför inte hoppa över det onödiga (och kostsamma) steget med hittepåjobb och i stället erbjuda en basinkomst?

Medan de som saknar anställning tvingas till meningslösa, ibland förnedrande åtgärder, arbetar de som har anställning ibland mer än de klarar av och många går in i väggen. Dessutom finns andra anställda som maskar stor del av arbetstiden. Det här är symtom på ett irrationellt, sjukt system.

Vissa personer hade kunnat gå ner i arbetstid och i vissa fall skulle en tjänst kunna delas på flera personer. I Göteborg har exempelvis experimentet med arbetstidsförkortning till sex timmars arbetsdag på Svartedalens äldreboende lett till såväl minskad arbetslöshet som färre sjukskrivningar.

Skepsis mot arbetstidsförkortning, arbetskritik och basinkomst handlar ofta om att vi har svårt att föreställa oss alternativ till lönearbete: Hjälp, vad ska vi göra med all fritid? Hur skulle det se ut om alla bara gick och drällde hela dagarna? Basinkomst bygger dock på en grundsyn på människan som en aktiv varelse som vill bidra till samhället. Människan vill arbeta, oavsett om det är i form av betalt eller ideellt arbete. Basinkomst innebär inte att du måste sluta lönearbeta. Det är en reform för att ge ekonomisk grundtrygghet till alla och det är upp till var och en att välja hur mycket (eller lite) hen vill lönearbeta. 

Att våga tänka bortom den verklighet som vi lever i i dag, är en förutsättning för att kunna förändra ett galet och ojämlikt system. Det är ett måste för att någonsin kunna vakna upp ur denna kapitalisternas dröm.

I Finland genomförs i år det mest omfattande experimentet med basinkomst som hittills har gjorts och det har fått stor internationell uppmärksamhet. Varför skulle inte Sverige kunna haka på med ett liknande experiment? 

Den italienska kuststaden Livorno utvidgar i år sitt program med basinkomst till stadens fattigaste familjer. Borgmästaren säger att det inte handlar om välgörenhet utan att det är samhället som hjälper samhället. Här känns den segregerade kuststaden Göteborg hopplöst efter.

Tillbaka till Paulsen:  ”Tvärtemot vad vi fått lära oss, så är det inte dyrt med sjuka, fattiga eller invandrade människor. De som vi egentligen inte har råd med är de rika. Det är dem som kostar samhället mest genom att äta upp överflödet från produktivitetsökningen.” 

Högre kapitalskatt eller liknande för att finansiera exempelvis arbetstidsförkortning, högre löner eller basinkomst handlar inte om att ”ta från de rika och ge till det fattiga”. Det handlar om att hindra ett fåtal från att vräka i sig orimligt stor del av vår gemensamma kaka.