Sedan THKC startade har föreningen aktivt jobbat för att bryta kvinnors isolering och segregering, och för att stärka kvinnors självförtroende och delaktighet i samhället. Förutom att vara en viktig mötesplats för boende i området, har föreningen genom sin sociala verksamhet stärkt kvinnornas möjligheter till vidare studier och på arbetsmarknaden. 

Föreningens målmedvetna arbete för att stärka kvinnornas situation kan inte annat än erkännas och respekteras. Samtidigt som jag gläds åt att det nu uppmärksammas är jag kritisk till det sätt som det offentliga väljer att satsa på denna form av verksamhet, som är en del av det civila samhällets ansträngningar att för motarbeta strukturella sociala problem. 

Att tilldela en ideell förening ett pris på 50 000 kronor är inte ett tillräckligt erkännande av den problematik som många kvinnor möter i vardagen, eller det arbete som föreningarna bedriver lokalt. Om inte politikernas lovord följs upp av handling kan inte priset ses som annat än ett dåligt försök till tröst från stadens sida. 

De engagerade i föreningen arbetar ideellt och vittnar om ekonomiska problem som de brottats med länge, då de offentliga bidragen minskat för varje år som gått. Detta trots oändliga rop på mer resurser för att möta det ökade lokala behovet. 

Föreningens slitna lokal är en omgjord lägenhet på nedre botten, belägen en bit från centrum och alldeles för liten för den verksamhet som bedrivs. Politikernas och stadens respons på föreningens vädjan om större lokaler har som vanligt varit passivitet och bortförklaringar. 

Istället för att öka budgeten för föreningsstödet och stärka det lokala samhällets möjligheter att möta människors behov, så fortsätter kommunen att upprätthålla den konkurrens som skapas mellan föreningarna om att få ta del av kommunens pengar för att överleva. I avhandlingen Till det lokalas försvar av Lisa Kings, som följer THKC, beskriver medarbetare den frustration som finns över att politiker och tjänstepersoner fortsätter att uttrycka sitt stöd, samtidigt som detta inte följs upp i praktiken och i form av ekonomiska medel. 

Att kvinnocentret vänder sig till de grupper i området som har störst behov måste bemötas med större erkännande och handling från stadens sida, än ett försök till försoning värt 50 000 kronor. Föreningens verksamhet har varit unik, utan direkta offentliga alternativ eller andra civilsamhälleliga initiativ. I linje med politikernas lovord av centret krävs det en mer kontinuerlig satsning för att verksamheten ska kunna bedrivas och fortsätta utvecklas. 

Kvinnornas situation är inte isolerad från vad som händer i resterande delar av samhället. Centrets arbete med att vända sig till utsatta kvinnor har varit mer än ett komplement där det offentliga och privata inte räckt till. Om det civila samhället ska fortsätta lappa ihop fallerande välfärdssystem, ska det kosta mer än ett enskilt pris.