Palestinaveteranen Jan Guillou konstaterade det alla kan se, att tvåstatslösningen är död. Palestinierna kontrollerar i dag ca 10 procent av Palestina – om den israeliska ockupationsmakten tillåter det.

Palestinas ambassadör i Sverige Hala Fariz ser naturligtvis samma verklighet, men har inte mycket val. Hon är officiell representant för den palestinska regeringen som accepterat tvåstatslösningen som utgångspunkt för fred. En utgångspunkt som israel framgångsrikt ignorerar medan världssamfundet pratar och pratar och pratar.

Men som Jan Guillou förklarade: tvåstatslösningen är den enda internationellt respektabla ståndpunkten. Den enda möjligheten att på något sätt kritisera Israel utan att bli beskylld för antisemitism. Fast alla vet att tvåstatslösningen gjorts omöjlig genom att den israeliska regeringen tillåtit och tillåter omfattande illegala israeliska bosättningar på ockuperad mark.

På Västbanken inklusive i östra Jerusalem bor i dag 2,9 miljoner palestinier och 766 000 illegala israeliska bosättare, enligt statistik från utrikespolitiska institutet och Svenska FN-förbundet.

Tvåstatslösningen är, menar Guillou, inte en lösning utan en ståndpunkt som förlänger konflikten in i evigheten utan att någonting sker, utom att Israel tillåts fortsätta och fullborda koloniseringen av Palestina alltmedan palestinierna sitter fast i omvärldens likgiltighet.

Den samlade Palestinarörelsen i Sverige tog några få kvadratmeter av Bokmässans enorma utställningsyta i anspråk och använde några tiotal minuter av Globala torgets talartid. Det är mycket långt till det folkliga svenska engagemanget mot Vietnamkriget och den sydafrikanska apartheidstaten.

Ändå är det israeliska förtrycket av palestinierna och den pågående israeliska kolonisationen av ockuperat palestinskt land den mest långvariga pågående förbrytelsen mot internationell rätt och de mänskliga rättigheterna.

Visst, utrikesminister Margot Wallström (S) tog ett modigt steg när Sverige erkände Palestina som stat. Men vad hjälper det när den svenska regeringen fortsatt argumenterar för en tvåstatslösning som om den möjligheten finns. Det gör den inte!

Palestinierna är grundlurade. För att bli internationellt accepterade har de kompromissat och kompromissat. Varje gång har Israel flyttat fram sina positioner. Palestina har erkänt Israel bakom 1967 års provisoriska gränser och därmed i praktiken accepterat fördrivningen av 700 000 palestinier samt förlusten av 78 procent av det som en gång var Palestina. Restpalestina (Västbanken och Gaza) utgör 22 procent.

Det borde varit mer än nog, men det räckte inte för Israel och det internationella samfundet som pressade palestinierna till ännu en förödande kompromiss. För att få fred och en tvåstatslösning accepterade den palestinska ledningen i Osloavtalet 1994 att Västbanken delades upp i tre delar. Enligt avtalet fick israel full kontroll över 59 procent av Västbanken och militär kontroll över 24 procent. Den palestinska myndigheten fick bara formell full kontroll över 17 procent av området. Alltså 17 procent av 22 procent. Denna lilla rest av Palestina består av en arkipelag av palestinska ”öar” i ett israeliskt ockupations- och kolonisationshav där palesti- nierna lever under brutala apartheidlagar.

Osloavtalet var menat som ett provisorium, en början till en förhandlad fred, påpekade Hala Fariz. Men som vanligt har den israeliska regeringen utnyttjat avtalets möjligheter till fortsatt kolonisering med ständigt nya israeliska bosättningar på ockuperad palestinsk mark. Det internationella samfundet ser på, protesterar lamt, men låter det fortsätta.

Jan Guillou konstaterade att kampen för palestinska mänskliga rättigheter är tillbaka där den svenska Palestinarörelsen startade 1968. Då krävde man en sekulär palestinsk stat med lika rättigheter för alla innevånare oavsett religiös tillhörighet.

För detta finns ett väldigt bra argument, en man/en kvinna en röst, påpekade Guillou. Israel samt de ockuperade palestinska territorierna är i dag en fullt utvecklad apartheidstat där endast judar har fulla medborgerliga rättigheter och möjligheter.

För Palestinarörelsen återstår därmed endast den sydafrikanska lösningen. En total bojkott av allt israeliskt för att tvinga fram lika rättigheter och möjligheter för israeler och palestinier i en gemensam sekulär stat.