En lång tid nu har vi nu hört allt om fel sorts migranter. Män, kvinnor och barn från djävliga omständigheter har sökt sig till Europa av ”fel skäl”, har vi hört. Fel skäl, har förklarats, är sådant som att söka sjukvård till ett multihandikappat barn, att söka förverkliga sin dröm om högre utbildning, att söka det ekonomiska skyddsnät som gör det möjligt för en ensamstående fyrabarnsmor att ge sina barn tolerabla levnadsvillkor.
Begreppet ”pull-faktorer” – det vill säga grundläggande välfärd och människors rent tjurskalliga tendens att sträva efter ett bättre liv – har upprepats som ett fult ord ur politikermun så ofta att det att nu ingår i var mans ordförråd.
Denna argumentationslinje låter förstå att det också, någonstans i horderna av lycksökare, finns riktiga flyktingar. Smarta debattörer har inte så sällan motiverat försämringar för migranter just med behovet av att värna asylrätten. Lycksökarna, har vi fått höra, tränger ut de riktiga flyktingarna och hotar asylrätten.
Det här har varit en gränslöst framgångsrik och bekväm retorik både för flyktingmotståndare och för de som vill minimera välfärden – vi måste göra det, för de riktiga flyktingarnas skull! Ja, positionen har varit så mysig och ombonad att några anat att den till delar var falsk, att den möjligen kunde vara ett nödvändigt mellansteg på väg mot något värre.
Dessa aningar besvarades i ett tal som hölls den 26 september i år, och som nog kan betraktas som en milstolpe. Det är ett tal som utmanar hela asylrätten och flyktingbegreppet och som eftersträvar att göra FN:s flyktingkonvention till en historiens parentes. Talet hölls inte av någon halvnazist i djurskinn i politikens periferi. Det hölls av den brittiska inrikesministern Suella Braverman vid en tankesmedja i Washington.
I talet utser Braverman migration till vår tids viktigaste existentiella hot och slår fast att flyktingbegreppet bör vara evigt knutet till den specifika historiska kontexten av europeiskt 1940-tal, och alltså idag helt utdaterat. Att bara för att du tillhör en grupp som förföljs av en stat borde du inte ha rätt till asyl. Att FN:s flyktingkonvention måste skrivas om och i praktiken skrivas bort. Om någon fortfarande kvalar in som riktig flykting efter Bravermans tal är det möjligen en liten flicka i röd kappa som bokstavligen jagas av SS-män. Möjligen.
Om Suella Braverman måste sägas följande: Hon tillhör, liksom premiärminister Rishi Sunak, den indiskättade minoritet som kom till Storbritannien efter en séjour på ett par generationer i Östafrika. Hon är alltså mörkhyad och barn till migranter – något hon såklart inte underlåter att påpeka.
Hon heter Suella efter Sue Ellen i teveserien Dallas, som hennes mor dyrkade – något som också använts av Braverman som ett exempel på föredömlig integrationsvilja hos föräldrarna. Både hon och Sunak (vars svärfar är Narayana Murthy, den indiske multimiljardär som nyligen uppmanade Indiens unga att sluta lata sig och acceptera 70-timmarsveckor) använder sin etniska bakgrund som ett fikonlöv att dölja drakoniska åtgärder mot utomeuropéer. Men viktigare än deras hudfärg är förmodligen familjehistorien som privilegierad administrativ elit i det koloniala Afrika.
Det kan hursomhelst inte längre råda tvivel om att målet för de som kallar sig invandringskritiska inte är något mindre än att krossa asylrätten. Tänk på det nästa gång du hör någon visa falsk omsorg om ”riktiga flyktingar”.
