Den konservativa oppositionen gör sitt bästa för att nischa in sig och politisera kritiken kring den svenska coronastrategin; Ebba Busch menar att regeringen ”med berått mod” låtit tusentals människor dö, Jimmie Åkesson kräver Tegnells avgång och Ulf Kristersson upprörs över senfärdig masstestning. Utspelen är inte bara inkonsekventa då den egna politiken inte sällan utgjort ett hinder för en effektiv hantering av smittan i och med slakten av välfärden, urholkade arbetsvillkor och begränsningar för regionala skyddsombud. Men mest talande är dock på vilka punkter man undviker att kritisera regeringen – fördelningen av de ekonomiska krispaketen. Och här finns all anledning att ligga lågt.
Medan Hyresgästföreningen larmar om hur ett växande antal medlemmar hör av sig i förtvivlan över att inte kunna betala hyran till följd av de ekonomiska konsekvenserna av pandemin, får näringslivet miljardstöd. Vad vi ser är inget mindre än ett ekonomiskt paradigmskifte från nyliberal, global marknadsekonomi till en statsberoende kapitalism som kräver statligt stöd för att inte gå under. Det vore ett gyllene tilfälle att villkora stödet med krav på motprestationer. Men vid det här laget börjar det verka som om alla progressiva förhoppningar kring skiftet behöver ske med siktet inställt på massiv mobilisering och hård politisk kamp.
För den massiva mobilisering vi idag ser från nationalstater och centralbanker syftar främst till att skydda redan existerande finans- och investeringsstrukturer. Samma strukturer som under decennier systematiskt gynnat kapitalet framför befolkningen och bidragit till skenande klyftor. Hela ”svekdebatten” som förts inom vänstern de senaste tio åren grundar sig i hur finanskraschens efterdyningar skapade stora grupper av ”left behinds” med social och politisk instabilitet till följd. De ofattbara biljontals dollar som centralbankerna pumpat rakt in i de finansiella systemen under de här åren har knappt nämnts bortom angreppen på ”postmodernismen”.
I rapporten ”Dangers Ahead” varnar Luke Cooper & Guy Aitchison, från London School of Economics, att den form av statsberoende kapitalism som nu vi ser konsolideras också bereder vägen för auktoritära krafter. Nyliberalismens död kommer tyvärr inte med goda nyheter eftersom framväxten av en statsberoende kapitalism trots står i behov av politiskt stöd.
Utöver de traditionellt marknadsvänliga partierna ligger ”hoppet” även ännu längre högerut, bland den vulgärauktoritära och etnonationalistiska höger som vuxit fram under det senaste decenniet. Modellen står redan implementerad i några av de forna öststaterna, med ett växande demokratiunderskott till följd.
Där coronakritiken och framför allt politiseringen av den åtnjuter stort genomslag i medierna hamnar olyckligtvis hanteringen av epidemins ekonomiska effekter i radioskugga, och därmed även möjligheten att förstå vilket oerhört skifte vi befinner oss i.
Men detta är värt att hålla i åtanke när den brittiske premiärministern Boris Johnson låter avbilda sig när han gör armhävningar. Framför Union Jack och en bokvagn med bland annat Michel Houellebecqs Serotonin, framträder ledaren för en av Europas största ekonomier som djupt mänsklig i sin fåfänga uppvisning av fysisk och intellektuell styrka. Den krökta kroppen påminner om tidens ändlighet. Eller snarare om människans ändlighet i den.
Kanske vill han också vara en man av folket – intresset för hälsofrågor har ökat under pandemin. Men ur ett folkhälsoperspektiv är träning inte bara önskvärt, utan även rent självförsvar.
Om ingenting radikalt inträffar kan vi inte räkna med samma nivå på sjukvården när vi åldras och behöver den. Vi behöver anstränga oss för att hålla oss så friska som möjligt. Krisen inom sjukvården är dessutom långt ifrån över när vårdskulden ska betas av till soundtracket av miljardbesparingar. Möjligheten att återgå till det som rådde innan ryms i ett avsmalnande fönster (om det nu ens är önskvärt).
Fördelningen och distributionen av coronastödet är viktig. Det som sker nu riskerar att få återverkningar långt in i framtiden, på samma sätt som bankstödet och de kvantitativa lättnaderna fick under 10-talet. Då är det såklart betydligt enklare att skjuta in sig på Anders Tegnell som person.
