Den som gjort mest jobb i hemmet är oftast den som får lämna det. 

Meningen är tagen ur Hyresgästföreningens nya jämställdhetsrapport, som visar hur utsatta kvinnor är på dagens bostadsmarknad. Ett väldigt konret exempel: nästan sex av tio kvinnor som är gifta eller sambo skulle troligtvis inte ha råd att bo kvar i sin lägenhet vid en separation.

Det är förstås inte bara kvinnor som drabbas av den ojämställda bostadsmarknaden. Generellt är det tufft att vara ensamstående – men kvinnor har det i regel sämre ställt än män, och är därmed mer utsatta vid en separation. 

För många kvinnor kan det dessutom vara en fråga om överlevnad att lämna en relation och hitta ett eget boende. Mellan 2018 och 2022 dödades 35 kvinnor av en manlig partner. Under en livstid kommer var tredje kvinna att någon gång utsättas för våld. 

Att det finns hyresrätter med rimliga hyror är en av de viktigaste insatserna för att göra bostadsmarknaden mer jämställd. Alla kan helt enkelt inte köpa sin bostad, men som bostadspolitiken ser ut idag kan man tro att alla har den möjligheten. 

Många, inte minst kvinnor, har också insett hur viktigt det är att bostadsbristen åtgärdas – och att det görs med jämställdheten i åtanke. Fler kvinnor än män anser att bostadsbristen är ett stort samhällsproblem och att det borde bygga fler hyresrätter.

Men som det ser ut nu är det kvinnorna – de som tar störst ansvar för hemmet – riskerar att stå utan tryggt boende vid en separation. Resultatet blir därmed att många som vill lämna sin partner inte gör det. 

Hur många ensamstående kvinnor har råd med en trea eller fyra i någon av landets större städer?

Och man kan inte direkt klandra den som väljer att stanna. För även om man lyckas få tag i något är det troligtvis något tillfälligt, eller för dyrt, eller för litet (och inte sällan: alla tre). Om det dessutom finns barn med i ekvationen blir situationen ännu mer omöjlig. Hur många ensamstående kvinnor har råd med en trea eller fyra i någon av landets större städer? 

Bostadsminister Andreas Carlson (KD) har inte visat någon som helst förståelse för vare sig bostadskrisen i sig eller hur den slår extra hårt mot kvinnor och ensamstående. 

De förslag regeringen kommit med sedan de tillträdde har framför allt kring kretsat kring lättnader för befintliga och potentiella bostadsägare: det ska bli enklare att hyra ut i andra hand, amorteringskravet kan komma att dämpas och fler fastigheter ska få bli äganderätter istället för bostadsrätter. Det är inte att vara passiv i jämställdhetsfrågan – tvärtom är det att elda på ojämlikheten. 

Och det stöd som ska se till att människor har råd med ett boende har närmast avvecklat sig självt. Endast tre procent av svenskarna får bostadsbidrag idag, jämfört med tio procent 1998 – och det beror knappast på att vi lyckats utrota ekonomiskt utsatthet. 

Nej, ett av huvudskälen är att bostadsbidraget baseras på 1997 års hyresnivåer. Det innebär att dagens bostadsbidrag tillåter en hyra på högst 5 300 kronor i månaden för en ensam vuxen – om nivån hade följt hyresutvecklingen skulle taket ligga på mer än det dubbla, 11 000 kronor. 

Bostadsministern vill att fler ska äga sitt boende, men utan en aktiv jämställdhetspolitik är det att höja ribban till en trygg bostad. I huvudstadsregionen har bara 18 procent av de ensamstående hushållen möjlighet att skaffa en bostadsrätt till medianprisnivån i länet – alltså inte ens ett av fem. Hur kan vi vara okej med det? 

Det är förödande att radera jämställdhetsperspektivet från bostadspolitiken, men det tycks vara precis det Andreas Carlson och övriga regeringen har gjort. Ägandefokuset ger inte större frihet, bara högre murar – snart är hela städer gated communitys. Och det är kvinnorna som löper störst risk att hamna på utsidan.