Jag är fascinerad av denna berättelse om ensamhet. Samhället genomgår en metamorfos, som saknar motstycke i världshistorien: kvinnor skapar sig självständiga och självförsörjande liv efter 6 000 år av inte ens en andrahandstillvaro, homosexuella och transpersoner kämpar för en jämställd existens, liksom människor som rasifieras. Hela könsrollsordningen, hela det av makt och religion typecastade, rollbesatta människovarandet är under total omförhandling. Samtidigt lever uråldriga föreställningar om äktenskap, trohet, familjelojalitet, ”äkta” manlighet och kvinnlighet kvar, ständigt återlanserade av marknad och reklam och de av grabbar (inte alla) som till 86 procent regisserar filmerna, teveserierna och dokumentärerna. Vem har makten över berättelsen om världen? Vad är det de säger? Och varför? Vi tvingas ännu kvar i en utgången ramberättelse.
Människor försöker passa in sig i en ärvd eller påbjuden livsstil, inte sällan uppblåst till orimliga förväntningar, andra söker längs hittills inte upptrampade stigar. 50 procent av äktenskapen slutar i skilsmässa. Min 80-åriga väninna, som jag handlat av i åratal, berättade en dag glatt att hon nu skulle pensionera sig och återvända till Norrland och ta hand om sin mamma, 101 år, efter ett kul liv, som skicklig småföretagare och självvalt singelliv. Gifter man sig i 20-årsåldern kan man enligt hålla-ihop-normen se fram mot ett åttiårigt äktenskap. Män, också skilda, har äntligen fått lov/tagit sig rätten att bli pappor. Den tunga, manliga sorgen från tidigare generationer, att de helt missade sina ungars barndom håller på att upplösas. Jag skulle säga att det som kallas ”ensamhet” är en tidsfråga och en ”revolutionär” situation, en avvaktan på väg mot andra sätt att leva tillsammans, en Lysistratetid, som gäller både kvinnor och män. Den påbjudna livsramen och längtan efter ett anständigt liv är ännu inte kompatibla. En annan väninna till mig, en som lever livet, som hon aldrig tidigare gjort säger: ”I femtio år var jag aldrig ensam, tjänade andra. Nu gör jag det jag vill, nu är jag en kulturtant och njuter av att vakna varje morgon.” Det enda hon undrar över är varför kvinnor kallas ”kulturtanter” medan männen kallas ”kulturmän”.
Tredje världskriget som nu pågår, om kallt eller varmt kan man tvista, handlar till stor del om kvinnans och andra könstillhörigheters plats i världsordningen. Vladimir Putin i Ryssland profilerar sig som motståndare till könsfrigörelse, liksom smådiktatorerna i Polen och Ungern och pultronerna i påstått muslimska ISIS. Vem hade kunnat ana att frigörelsen från maktens könsrollsordning skulle kunna fungera som underlag för totala motsättningar, kanske krig, kallt eller varmt? Det visar bara hur viktig den gamla ordningen är för maktens själva konstruktion, hur de behöver män som undersåtar, patrioter och kanonfoder, à la Sverigedemokraterna och kvinnor, som barmhärtighetssystrar, som tar hand om spillrorna av de män som makten i sina krig utnyttjat, låtit dö eller skändat. I mina ögon är ISIS, den så kallade Islamiska Staten de fegaste män vi skådat. Vilka ynkryggar! De klarar inte av att vara människor om de inte får profilera sig genom att undertrycka, kidnappa, våldta, döda och plåga kvinnor, de har ingen annan identitet, inget annat egenvärde än som kvinnoförtryckare eller bög/trans-hatare eller avrättare av vanliga, hyggliga, kidnappade män, ibland journalister. Och de använder sin profet Muhammed för att rättfärdiga sina massmord. ”Shame on you”! Vilken skam för den manlighet de påstår sig företräda, vilken skam för Muhammed.
Motpolen till ISIS i denna vår tid måste vara David Bowie, en lysande begåvad allkonstnär, en androgyn lika vacker som Greta Garbo, som ägnade sin konst åt att bygga en bro bort från maktens påtvingade kön och identiteter till landet som ännu icke är, till ännu obebodda vidder där det egentligen står oss fritt att bosätta oss. Han iscensatte sin egen död, som en gåva till oss, så vacker, som motpol till ISIS-männens mördarorgier och kannibalism; män som bara förmår vara människor i gestalten mördande asätare, som sätter i sig de lik de själva halshuggit, som anabola steroider, för att bygga upp sina beklagliga egon och ingjuta fruktan.
David Bowie, vi är födda samma år, fanns hela mitt vuxna liv vid min sida med sin outtömliga uppfinningsrikedom. Han berättade alltid i intervjuer att han kände sig djupt ensam, en av världens mest åtråvärda människor, som ”kunde få vem han ville”: ensam. Vilket för mig betyder att vi måste splittra upp ordet ensam i hundratals, som samerna när det gäller snö, positiva och negativa och inte överlåta berättelsen om nutiden och ”ensamheten” till rammakarna. Ensam kan betyda att du vet att en annan värld är möjlig, att du har en känsla av att stå övergiven på denna jord, hur många som än älskar dig, eftersom de andra föredrar att anpassa sig istället för att våga äventyret livet.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
