Det finns länder där regering och stat har lämnat över ansvaret till de rikas goda vilja vad gäller att bekämpa fattigdom. Arbetsmarknaden styrs helt av arbetsgivarnas agenda, låga löner och minimalt inflytande av arbetare. Välgörenhetsmiddagar och allmosor när det passar in i de lyckades scheman. Tacksamhetsskuld och mindervärdeskomplex för den som måste be om hjälp eller sänka sina krav på lön och arbetsvillkor. Att göra välgörenheten avdragsgill löser inte problemet.

Men vad skulle då lösa problemet? Vi leker med tanken att alla fick så de klarade sig, var skulle pengarna komma från? Om arbetsgivare betalade lön så att de anställda kunde köpa kläder och julklappar till sina egna barn skulle konsumtionen öka. Företagen skulle få behov av mer arbetskraft, fler anställda som i sin tur får råd att köpa kläder och det de behöver. Produktionen skulle öka. En del av lönen som betalades ut kunde gå till gemensamma konton, låt oss kalla dem skatt och a-kassa. Ju mer lön man fick desto mer kunde gå till skattekontot, det skulle betyda att det gemensamma kontot skulle tjäna på att arbetare fick höga löner. De gemensamma pengarna kunde användas till det alla använder och behöver till exempel vård, omsorg, infrastruktur. När någon under en period inte tjänar pengar så den klarar sig kunde den få extra från något av de gemensamma kontona, den har ju bidragit till att det finns pengar där. 

Sverige har historiskt sett strävat efter denna typ av samhälle. Den svenska modellen finns för att få en bra, rättvis och stabil arbetsmarknad och tanken är att du ska klara dig även om du är arbetssökande eller sjukskriven. Det är väl det vi gillar med det svenska samhället, det vi skryter om när vi träffar vänner från andra delar av världen? Men sakta har det hänt, vi märker symptom på att det inte står rätt till. Ensamstående mamma, två barn – fyra och åtta år. Barnen önskar sig Lego, Monster High-saker och kläder storlek 98/122. Behöver bidrag till julmat. Står det plötsligt i Facebookflödet. Kommentarerna ramlar in, människor som erbjuder att hjälpa. De fixar leksaker och kläder, swishar pengar direkt. Men det lindrar bara små, små symptom av den stora otäcka samhällssjukdomen.