När vi blev äldre åkte vårt lag till olika cuper runt om i landet för att tävla. Under dessa resor mötte vi barn med alla möjliga bakgrunder. Men mångfalden mattades av ju äldre vi blev.
Trots det hade jag en naiv föreställning om att basketen sticker ut i jämförelse med andra sporter, att de som styr och bestämmer över sporten skulle spegla den lilla mångfalden som ändå finns på planen.
Men när jag för några år sedan gick på ett årsmöte på förbundsnivå blev jag chockad. Jag trodde uppriktigt att jag hade hamnat fel. På plats kändes det mer som att jag bjudits in till Villaägarnas riksförbund än till ett årsmöte för den idrottsrörelse som jag var van vid på spelplanen. Segregation mellan toppen och golvet är bara förnamnet.
Spelar det någon roll? kanske du frågar.
Ja, det gör det. Om nu idrotten ska vara till för alla på riktigt måste man ställa de jobbiga frågorna. Varför ser det ut så här och vart tar alla de som engagerat sig vägen?
När jag läser Nicolas Lunabbas bok ”Blir du ledsen om jag dör?” (en bok som för övrigt hela idrottssverige måste läsa) lyfter han gång på gång exempel där idrotten inte lyckas fånga upp barn som kommer från tuffa uppväxtmiljöer. Det handlar om tränare som inte förstår barnen och deras förutsättningar. Allt för ofta blir det en krock mellan olika verkligheter i en vita medelklassmiljö. Barn som avviker från normen vill många gånger hävda sig och en ledare som inte har verktygen att möta dessa barn tappar dem till slut.
Lunabba har själv varit både spelare och tränare och därmed sett idrottssverige från alla håll och kanter. Han beskriver hur basketen, och idrotten generellt, villkorar barns deltagande, i synnerhet barn som sticker ut:
”Jag är bitter för att Idrottssverige är genomruttet. Tillhörde du de lägre klasserna, är kvinna, blatte, trans, har funktionsvariationer, då är Riksidrottsförbundets devis ’en idrottsrörelse för alla en spottloska i ansiktet.”
Den förra regeringen tilldelade extra resurser till Riksidrottsförbundet för insatser i segregerade områden. Tanken har varit att idrottssverige ska hjälpa till att motverka segregation och förhindra att barn och ungdomar hamnar snett i livet.
Förra året fick Centrum för idrottsforskning i uppdrag av regeringen att sammanställa hur arbetet gått hittills. Nu har deras rapport kommit och resultatet är deppigt.
Inte överraskande råder det enorm ojämlikhet inom i barn- och ungdomsidrotten, ”ju bättre socioekonomiska förutsättningar som råder i ett bostadsområde, desto fler unga deltar i organiserad föreningsidrott”. Och omvänt. Ju fattigare områden, desto färre barn som deltar.
Siffrorna kommer från Riksidrottsförbundet. Det finns med andra ord en medvetenhet om läget. Deras verksamhetscontroller skriver själv i rapporten att idrottsrörelsen inte gjort tillräckligt för att minska ojämlikheten inom idrotten och uppmanar förbundet att tänka nytt för att vända utvecklingen.
Idrotten speglar samhället och kan inte på egen hand lösa problemen. Varför skulle idrottssverige fixa segregationen när skolan, arbetsmarknaden och bostadsområden går åt motsatt håll? Det är alldeles orimligt. Men sport har en förmåga att trollbinda barn – om de bara får rätt förutsättningar att delta som alla andra.