VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning

Inför avtalsrörelsen kom förbunden inom LO överens om en låglönesatsning. Den innebär att de som tjänar 24 000 i månaden eller mindre ska ha rätt till lite högre löneökning jämfört med dem som tjänar mer. Först ut att teckna ett avtal enligt den här principen var fack och arbetsgivare inom industrin, och det skapade en tydlig lönenormering som många sedan har följt efter. Parterna har tagit ansvar och det har skapat ordning och reda i lönebildningen. Men det gäller tyvärr inte alla.

Värstingen bland arbetsgivaorganisationer har de senaste åren varit Almega, och det visar sig inte vara någon skillnad i år. Almega har gång på gång förvägrat lågt avlönade den låglönesatsning som är norm i övriga avtal. Nu senast gäller det de anställda inom Samhall där Almega direkt satte sig på tvären. På ett provokativt sätt straffar Almega grupper av arbetare som har låga löner och tuff arbetsmiljö.

Almega med Anna-Karin Hatt i spetsen visar tydligt att man inte är villiga att gå med på samma löneökningar som andra arbetsgivarförbund. Att det ser ut så här från Almegas sida är egentligen ingen överraskning, organisationen har alltid förespråkat en större lönespridning. För med en stor lönespridning tror de sig kunna öka företagens lönsamhet och därigenom vinster. De driver en linje där de sämst avlönade ska tvingas betala extra genom att sälja värden i sina avtal, för att få den löneökning som de ska ha rätt till. De förbund som har varslat om strejk har inte sett någon annan väg att komma fram i förhandlingarna.

Förutom att minska inkomstklyftorna generellt och ge de med lägst löner lite mer att leva för så gynnar låglönesatsningar särskilt kvinnliga LO-medlemmar. Enligt LO:s årliga lönerapport så ökade lönerna mer för kvinnor än män år 2015–2016. Det är första gången sedan 2007–2008 men fortfarande är det stor skillnad mellan mäns och kvinnors löner. I Örebro län tjänar män 4 100 kronor mer än kvinnor.

Att löneskillnaderna nu har minskat beror bland annat på hårt arbete av LO-förbunden genom avtals- och opinionsarbete. För att få mer jämställda löner är det av yttersta vikt att det blir breda överenskommelser på arbetsmarknaden, så som årets normerande lönemodell. Men det är en modell som Almega konsekvent sätter sig emot.

I sak är det inte pengarna som det nya avtalet kostar som är viktigt för Almega, det handlar om makt. Almega drivs av ideologi och prestige där löneklyftor har ett egenvärde.

Det är dock ett högt spel som Almega driver i denna avtalsrörelse, de går emot alla 14 förbunden inom LO och deras 1,4 miljoner medlemmar, som gemensamt står bakom kravet om en låglönesatsning. Alla är beredda att ta strid. LO-förbunden har under avtalsrörelsen visat att enighet är lika med kraft, en kraft som leder till makt. Arbetarnas makt över sina arbetsvillkor.

Det som bygger Sverige­ starkt är inte otryggare arbetare, det är schysstare arbetsvillkor och jämlikare löner.