Det här är några citat från handläggare på Försäkringskassan som intervjuades i vår granskning av de allt tuffare bedömningarna av rätten till sjukpenning i början av året. En granskning som visade att avslag på sjukpenning uppmuntrades av chefer. Att diagnoser skulle ifrågasättas. Och att omsättningen på personal var stor på grund av kontrollerna och det hårda klimatet.
Nu får handläggarna, som vittnade om hur fokuset på att minska antalet dagar med sjukpenning genomsyrar hela Försäkringskassan verksamhet, stöd av den rapport som Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) presenterade i förra veckan.
ISF har gjort en analys av hur regeringens, ja, den rödgröna regeringens, mål om ett sjukpenningtal på 9,0 dagar påverkar handläggningen av sjukpenning. Och trots det torra, byråkratiska språket är det en rapport som vittnar om hur målet har skapat en cynisk människosyn med fokus på siffor istället för stöd.
Här är några avsnitt ur rapporten:
”I dag betonas vikten av att handläggarna gör sina bedömningar inom rehabiliteringskedjans tidsgränser. Både handläggare och chefer följs därför upp på hur väl handläggarna gör bedömningarna enligt dessa tidsgränser. När styrningen fokuserade på förtroende betonades istället vikten av personliga möten.”
”Idag rekryterar dessa chefer i större utsträckning handläggare vars drivkraft är att administrera försäkringen och nå mätbara produktionsmål. När fokus i styrningen var förtroende rekryterades i större utsträckning handläggare med en drivkraft att hjälpa och stötta människor.”
Fokus har skiftat från att stötta den försäkrade att komma tillbaka i arbete till att utreda om personen överhuvudtaget ska släppas in i försäkringen. Från flexibilitet och professionellt bemötande till måluppfyllelse.
Personalen orkar inte jobba i den här organisationen. På flera kontor är det upp emot en fjärdedel av personalen som slutar inom ett år (på några kontor till och med hälften av handläggarna som arbetar med sjukpenning) enligt den granskning som den här tidningen har gjort.
Men förutom det så drabbas förstås de människor som behöver Försäkringskassan och den trygghet vid sjukdom som vår gemensamma försäkring egentligen ska ge. Sedan 2015 har antalet sjukskrivna som blir av med sin sjukpenning tredubblats. Och exemplen på hur svårt sjuka människor har ansetts tillräckligt arbetsföra för att klara ett ”normalt förekommande arbete” har varit många. Människor med cancer som anses kunna jobba och sedan avlidit bara några månader senare. Människor med svårt förvärkta händer som ändå måste gå tillbaka till jobbet i kassan på Coop. Människor med ständig värk som plötsligt står helt utan inkomst efter att Försäkringskassan bedömt att de kan gå tillbaka till ett jobb som de absolut inte klarar av.
I ISF:s rapport beskrivs det som har hänt så här: ”Under tiden då styrningen fokuserade på förtroende för Försäkringskassan tillämpades försäkringen mer generöst. Det berodde bland annat på att fler handläggare ansåg att det var bättre att den försäkrade var kvar i försäkringen längre tid om det kunde innebära en hållbar lösning på sikt för den försäkrade.” Alltså den sjuke fick tidigare behålla sin sjukpenning tills hen var tillräckligt frisk för att långsiktigt kunna klara en återgång till arbetet.
Det ironiska är att den period som ISF kallar för tiden då styrningen fokuserade på förtroende inföll under Alliansens regeringstid. 2012 införde den borgerliga regeringen ett fokus på förtroende i regleringsbrevet till Försäkringskassa. Men vi vet också att Alliansen införde den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen. Den så kallade stupstocken. Efter 914 dagar med sjukpenning åkte man ut och erbjöds istället att delta i så kallad arbetslivsintroduktion hos Arbetsförmedlingen, oftast med en lägre ersättning än sjukpenning. Det här kritiserades kraftigt, och med rätta, av Socialdemokraterna inför valet 2014. Och 2016 försvann den bortre tidsgränsen.
Men samma år skrev den nya rödgröna regeringen in ett mål om att sänka sjukpenningstalet till 9,0 dagar år 2020. (Sjukpenningstalet är antalet dagar med sjukpenning eller rehabiliteringspenning som har betalats ut under 12 månader, delat med antalet försäkrade i åldern 16-64.) Och det har varit effektivt när det gäller att minska antalet sjukpenningdagar. Men situationen för de sjuka har inte blivit bättre. Det har istället blivit svårare att överhuvudtaget få ta del av försäkringen och har du släppts in är det lättare att kastas ut, även om det inte längre finns någon fast tidsgräns på pappret.
Framtiden för Försäkringskassan är oviss. Alliansen gick till val på att återinföra den bortre tidsgränsen. Den rödgröna regeringen sparkade Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler tidigare i år och har förtydligat i regleringsbrevet att målet om ett sjuktal på 9,0 ska vara ett ”långsiktigt” samhällsmål. Men för en återupprättad sjukförsäkring så räcker det inte. 9,0-målet måste slopas helt. Och samtliga bortre tidsgränser måste stoppas.
Alla eventuella framtida regeringar måste komma ihåg att sjukförsäkringen är just en försäkring, betalad av oss gemensamt för att sjukdom inte ska bli en ekonomisk katastrof.
