För hundra år sedan förenades liberaler och socialdemokrater i kampen för allmän rösträtt. Karl Staaff och Hjalmar Branting, forna studiekamrater och kulturradikaler, ledde var sitt parti och stod mot högern och monarkin upp för att medborgerliga rättigheter skulle gälla för alla svenskar oavsett inkomst. De båda patriarkerna tyckte inte att det var lika bråttom att kvinnor skulle ha rösträtt som att alla män skulle ha det, men andra drev på och rösträtten blev allmän och lika från och med år 1921.
I dag rör den stora demokratifrågan snarare människors rörlighet. Migrationsfrågan har fått liberaler och socialister att återigen förenas i ett projekt som gör de privilegierade (de med pass och papper i rika länder) nervösa. Det pekar journalisten Per Wirtén på i en läsvärd essä för socialdemokratiska Tankesmedjan Tiden. En värld med öppna gränser är nog inte möjlig under vår livstid, men nationella gränser bevarar sociala ojämlikheter och globala orättvisor. 1900-talets demokratier har vilat på principen om väl avgränsade territorier. Den globala migrationen utmanar på så vis demokratins grunder, på ett sätt som liknar den utmaning mot 1700- och 1800-talets politiska ordning som industrialiseringen och arbetarrörelsen utgjorde. För de konservativa är svaret att migration måste begränsas, privilegier bevaras, men gränserna måste snarare omförhandlas.
Det var klokt av regeringen att respektera den migrationspolitiska överenskommelsen mellan Miljöpartiet och den tidigare regeringen. Gustav Fridolin har åberopat Karl Staaff som en förebild, även om han då inte drog paralleller mellan rösträttskampen och strävan efter en öppnare värld. De gröna har sin väljarbas i en progressiv och välutbildad medelklass, med en positiv syn på invandring och flyktingmottagande. Socialdemokraternas traditionella väljarbas vill mer än något annat ha ordning och reda på arbetsmarknaden. Det kan uppnås om facken får större ansvar att bevaka migrantarbetares rättigheter, och om arbetsgivarnas åtaganden blir juridiskt bindande så som TCO har föreslagit. Morgan Johansson, såväl justitie- som migrationsminister, uttalade sig tidigare positiv till det tveksamma förslaget om temporärt medborgarskap. Han bör snarast möjligt tillsätta en utredning om hur medborgarskapet kan uppdateras. Redan i Per Albin Hanssons Folkhemstal finns grundtanken att alla som bor i Sverige ska ses som svenskar och därmed ha rättigheter. Det svenska ska vara en medborgerlig gemenskap, inte en fråga om etniskt ursprung.
Också flyktingmottagandet måste förbättras. Migrationsverket upphandlar i dag anläggningar på en marknad, något som bör förändras för att möjliggöra långsiktighet och sociala hänsyn. Etableringar av boenden bör företrädesvis ske i närhet till den dynamiska arbetsmarknaden och kvalificerade vårdresurser. Kommuner ska inte ha vetorätt, utan prioritera anläggningarna i sin planprocess, men åtagandet ska återspeglas i skatteutjämningssystemet. SFI-undervisningen görs mer flexibel, enligt Göteborgsmodellen, för att korta migranters tid till etablering. Det kan inte höra till god rättsordning vare sig med återkommande flyktingamnestier eller jakt på papperslösa. Den som har levt i Sverige några år utan tillstånd ska ges automatisk möjlighet att söka permanent uppehållstillstånd.