BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Det återvände när den blivande moderat-ledaren Ulf Kristersson visserligen uttryckte sig lika suddigt och undflyende som sin företrädare men ändå tycktes vara inne på samma linje. Huvudsaken är uppenbarligen att få bort Socialdemokraterna från regeringsmakten, och det kan bara ske med SD:s hjälp. Vad som därefter sker är en senare fråga.

Under hela mandatperioden tycker jag mig ha märkt en ton i det borgerliga lägret som är som ett genljud från en tidigare epok. Sossarna är för underklassiga för att regera, allra helst som de gör det tillsammans med skogsmullarna i Miljöpartiet och ligger i ständiga förhandlingar med ”kommunisterna” i Vänsterpartiet. Det enda rimliga är att samma människor som styr bankerna och näringslivet tar hand om regeringsmakten.

Sannolikt har det nya förnäma tonläget att göra med det alltmer markerade klassamhälle som vi håller på att få.

Och det är just här som jag kommer att tänka på Franz von Papen. Han levde förvisso i en annan tidsålder: Tyskland hade lidit ett förödande nederlag i kriget. Den bräckliga -Weimardemokratin var i upplösning. På -gatorna hade de nazistiska horderna åter släppts lösa. I valet sommaren 1932 hade Hitlers parti vunnit en förkrossande seger.

Nej, så ser det inte ut i Sverige i dag. Vi lever på toppen av en högkonjunktur. De senaste årtiondenas tillväxt har visserligen fördelats skevt. Det är framför allt de redan rika som blivit rikare, ja makalöst rika. Men den rödgröna regeringen har i alla fall försökt motverka utvecklingen med sin budget.

Det är just detta som väcker de borgerliga partiernas raseri. De slår frenetiskt vakt om de privilegierades privilegier. Tänk vad förslaget om begränsning av vinstuttag i välfärden får känslorna att svalla! De redan rikas måttlösa hantering av skattepengar utmålas som sista bastionen mot socialismen.

En väsentlig likhet mellan Tyskland 1932–1933 och Sverige 2017–2018 ligger i att extrema högerpartier är på frammarsch. Dessa partier utpekar nu som då vissa människor som främmande element som bör återsändas till sina ”egentliga” hemländer. De hyllar den gammaldags småborgerliga familjen som det enda riktiga. De militära dygderna står högt i kurs, och med hårda tag ska alla problem lösas.

De traditionella högerpartierna har då som nu en på samma gång försonlig och högfärdig inställning till dessa sina mer folkliga grannar på ytterkanten. Den tyska högern leddes i början av 1930-talet i första hand av höga militärer men hade samtidigt nära band till finans och industri. Dagens moderater styrs av en härskara av civilekonomer, alltså människor som har samma utbildning som folk som leder näringslivet.

Till det yttre är Franz von Papen och Ulf Kristersson mycket olika. Papen hade gjort militär karriär, han blev vän med den kejserliga familjen redan i ungdomen, och han hade en fot i tidens -näringsliv. Under Weimarrepubliken, som han djupt föraktade, blev han politiker. Han befann sig länge i skymundan men så, plötsligt, när många andra hade prövats och misslyckats, lyftes han upp ur medel-måttigheten och blev Tysklands kansler, alltså motsvarigheten- till vår statsminister. Många visste då inte ens vem han var. Men snart skulle de få veta!

Hans regeringsunderlag var visserligen bräckligt. Nazisterna var det stora partiet inte bara på gatorna utan också i riksdagsvalen. De kallade föraktfullt Papens regering för ”baronernas kabinett” – det var många som hette ”von” i den – men de lät den hållas därför att alternativen var så mycket värre. Papen och Hitler förenades i sitt hat mot socialdemokraterna, för att inte tala om kommunisterna. Allt var bättre än en regering av socialister.

Men snart blev Papens ställning ohållbar. En annan kraft, egentligen mer dugande än Papen, prövades. Men han gjorde misstag som väckte Hitlers ursinne, något som en högerpolitiker inte kunde tillåta sig. Även von Papen konspirerade mot sin efterträdare. I hemlighet inledde han förhandlingar med Hitler. Han gjorde det i den högdragna förvissningen att han snart skulle sätta de tölpaktiga nazisterna på plats. I brev till sina vänner skrev han att han skulle ”rama in” Hitler, alltså i praktiken göra honom maktlös. Ja, han försäkrade att han och hans åsiktsfränder skulle ”trycka upp honom mot väggen tills han kvider”.

Med den inställningen gick han med på att bli vicekansler i Hitlers regering. Det visade sig snart att han var maktlös. Det var han som trycktes mot väggen. Men han kved inte utan försökte konspirera med några andra som tyckte att Hitler gick för långt. -Resultatet blev ”de långa knivarnas natt” då många blev mördade. Men Papen skonades – säkert sågs han som alltför obetydlig och fick bli diplomat i stället.

Det är en from förhoppning att -Moderaterna skulle ägna Franz von Papens öde en tanke innan de inleder förhandlingar med Jimmie Åkesson. (Det finns en gedigen biografi om von Papen av Joachim Petzold, ”Franz von Papen: Ein deutsches Verhängnis – Ett tyskt öde”, 1995.)

SD är visserligen en fjärt i jämförelse med Hitlers parti; det är inte längre Tyskland 1933 som utgör idealet utan dagens Ungern. Men Ungern är illa nog! Där förbjuds allt som inte rimmar med den påbjudna, trångbröstade nationalismen.

Ack, om Kristersson ville tänka efter!