Där har jag några gånger gått runt och intervjuat folk; släktingar till mig har jobbat där. Våren hade kommit, solen glittrade i Kolbäcksån och snart strömmade folk in på biblioteket.

I Ahlbäckssalen, uppkallad efter en av landets främsta arbetarmålare, Johan Ahlbäck, stod termosarna med kaffe och en massa bullar och snart började årsmötet i Werner Aspenström-sällskapet. Jag hade tagit på mig min röda Aspenström-tröja, som jag fick när jag mottog Aspenström-priset förra året. Det är tröjan som utgör priset, inget annat. 

En sådan tröja stickas årligen av en gammal kvinna som bor någonstans ute i skogen. Mönstret är detsamma som på den tröja Aspenström själv en gång bar.  

Werner Aspenström är en poet som sakta men säkert är på väg att bli nationens mest radikala författare. Och hans radikalitet består i – lågmäldhet, försiktighet, markkontakt. Aspenström skrev nästan inga uttalat politiska dikter men ur hans böcker strömmar en civilisationskritisk kraft som hos knappast någon annan svensk 1900-talsförfattare. 

Varje vår när jag hör den första flugan surra tänker jag på en av hans dikter, där en liten fluga är starkare än den knutna näven:

Hur muskulös den lilla flugan känns

i knutna handen.

Hur den brummar och stångas

som en motorgräsklippare.

Hur vingarna växer och växer

och tvingar handen plana ut sig

till ett flygfält

och flugan, fri men med blessyrer,

startar.

Dikten heter ”Knytnäven vinner inte alla matcher”. I en annan dikt skriver han om mätarlarven på ett grönt körsbärsblad, hur den mäter ut bladet men bestämmer sig för att stanna på bladet och avstå från en evighet som är ”alldeles för blå och tusenmila”. Läs den, och du kommer att bestämma dig för att vara försiktig här i världen, inte expandera, inte bejaka hänsynslös konsumtion utan bara fortsätta att vara. 

Aspenströms mest kända poem handlar om just det där, att vägra välja i konsumtionsvanvettet.

Jag vill inte tvätta mig med den där tvålen.

Jag vill inte borsta mig med den där tandkrämen.

Jag vill inte ligga i den där bäddsoffan.

Jag känner inget behov av det där toilettpapperet.

Jag är inte intresserad av den där försäkringen.

Jag tänker inte övergå till ett annat cigarettmärke.

Jag har ingen lust att se den där filmen.

Jag vägrar stiga av vid Skärholmen.

Sardinen vill att burken öppnas mot havet.

Vi är sardiner i en burk och jag vet inte om slutet på dikten är förtvivlat eller hoppfullt. När jag vid några tillfällen läst upp den inför publik har jag lagt till nya rader, såsom: Jag vill inte välja den där skolan, eller det där bilmärket.

Den tanke Aspenström allra starkast höll fast vid genom hela sitt liv, var fredstanken. Han var pacifist. I upprustningarnas era har han därmed blivit direkt kontroversiell:

Darrgräs, harkrankar, människor

utan intresse för vapenvård

– arméer att hoppas på

den slutliga händelsens dag.

Men det är faktiskt något av en idyll jag skriver om när jag skriver om en vanlig lördag i Smedjebacken. Svvenska bruksorter har alltid haft ett rätt dåligt rykte i finare kretsar, ända sedan 1800-talet. Industrialismen gav dem djupa ärr. I bruksorter ser man folk man aldrig ser i storstädernas innerområden: folk som fått sina kroppar nedbrutna av tungt kroppsarbete.

Idag förknippar många dessa bruksorter med SD-väljare. Men Smedjebacken avviker: Här har den lokala socialdemokratin hållit ställningarna och har egen majoritet i fullmäktige. Skälet till det är helt enkelt att S i Smedjebacken fortsatt att bedriva klassisk socialdemokratisk politik. Så litet privatiseringar som möjligt och fungerande välfärd. Lokalsossarna är nåbara och närvarande, de hejar inte på väljare, utan på folk de känner. 

På årsmötet i Aspenström-sällskapet är den ledande kommunpolitikern också där, Fredrik Rönning, liksom även något tidigare kommunalråd. Rönning berättar skrattande att det mest radikala förslaget från de få SD:arna i fullmäktige är ett krav på att en gunga för handikappade också ska finnas i lekparken.

Aspenström växte upp i en by utanför Smedjebacken under mycket knappa omständigheter, fadern dog i spanska sjukan, mamman blev ensam med tre ungar. Aspenström hemsöktes av apokalyptiska drömmar: ”En gång som mycket ung såg jag hela byn dränkas av en flodvåg, på morgonen var allt reparerat och i samma skick som förut”, skriver han på ett ställe. Han hade apokalypsen i sig, såg därför alla de små tingen som våra liv är beroende av.

Under årsmötet tänkte jag mig att Aspenström själv var närvarande bland publiken, utan att göra något väsen av sig. Sedan steg han ut i bruksortssolen och hörde en trast och lät bli att slå ihjäl en fluga.