Solceller på taket, lampor i natten, barn som får studera och blir äldre och tar studenten, och förtrycket av Indiens fattigaste får hårdare motstånd när organisering och kunskap skakar hand.

Döden kom hastigt, ett hjärta slutar slå medan han var alldeles för ung, så många viktiga år kvar i arbetet för jämlikhet och frihet. Jag är förtvivlad i en slags absurd egoism eftersom Diravi var den jag kunde mejla med och diskutera kamp, förändring och möjligheter på allvar. Så långt från svenskt politiskt förakt för globala medborgare, så långt från egoisimen som gör att svenska partier på allvar och med uttänkta ekonomiska teorier kan arbeta för att öka ojämlikhet och skapa en ny underklass i landet.

Vi har fått ett land där pensionärer blir fattiga, där bostadspolitiken utesluter människor från rättigheten att bo, där en sönderslagen arbetsmarknad skapar sms-jobb på överlevnadsnivå, och om det är något livet inte ska vara så är det att bara överleva, aldrig få leva.

Jag mejlade Diravi och han svarade inte att ”ni i det rika Europa förstår inte vad fattigdom är”, han svarade inte att den rika delen av världen är bortskämda kolonialister utan perspektiv, han svarade att det är samma kamp här som där, och han sa att feminismen är en nödvändig revolution, inte sant Johan?

Och sedan pratade vi solceller.

Hur ska de fattiga byarna få egenmakt genom solcellerna. Kan ett hyrsystem skapas? Måste vi använda elnätet, hur kan mikroparker i byarna ge makt och inkomster lokalt utan att det blir en ny lokal överklass och hur ska man svara när den politiska makten faktiskt struntar i alla rättigheter och bara vägrar? (Den första solparken har stått i ett år nu medan elnätsbolaget vägrar koppla in då man ”inte har tid” och då nya byråkratiska papper måste fyllas i.)

Daliter ska inte ha makt.

Ja, Indien är fortfarande världens största falska demokrati och kastsystemet som officiellt inte finns är blandat med den moderna kapitalismen i en förtryckande spiral där rikedomen skapas med korruption och ett rasistiskt förtryck där grupp ställs mot grupp och de lägst ner aldrig ska få resa sig.

Och ändå händer det.

Egenmakt kommer ur medvetenhet och organisering. En förtryckt grupp kan inte – såsom liberalismen tror – själv, som individer, skapa en frihet som får andra att komma efter. Det där är myten om exemplet, i själva verket skapas alla goda exempel av att många, väldigt många ofta, gjort en del för att framgången ska vara möjlig. Organisering av verkligt socialt arbete i en stat där rikedomen samtidigt flödar för några utvalda är alltid ett politiskt hot och det enda som kan svepa undan hotet är om kostnaden för det fortsatta förtrycket blir för högt.

Vad gör landsbygdens överklass om daliter blir självständiga både vad gäller mat och energi och utbildning?

Jag skrev:

”Vi vandrar nu in i en ny nationalistisk period i Europas vänsterrörelser. Det här kan nog bara motas med praktisk internationalism. Klimatfrågan och solprojekten vi kan göra i Indien är inte isolerad från det vi också måste göra här. Den enda styrkan vi har mot Big Money är rörelser.”

Diravi skrev:

”Jag håller helt med. I 20 år har jag levt i denna rörelse och jag har upplevt frustration många gånger men alltid blivit övertygad om att varje rörelse som vi kan organisera jämställt kommer att stå stark mot pengarna och monopolen.”

Rasismen är i grunden alltid densamma jorden över. Hur den än förklaras, vilka ursäkter människor än har för att just de själva ska ha rättigheter som andra inte ska ha, så handlar det om att man inte tänker att jag och du är ett vi, utan att jag och du i första hand är jag, jag, jag.

Rasismen är den fulaste mänskliga teorin.

Även när den gömmer sig bakom ord om ”svenskhet”.

Det är svårt att skriva hoppfullt när en kämpande vän dör.

Men om man tänker på det som åstadkommits ändras skuggorna och ljuset läggs på det viktiga.

Tänk att fått levt ett liv och gjort vardagen bättre för så många.

Och tänk att vi på ETC fått hjälpa till litegrann?

När vi summerar alla de där debatterna och talen och texterna och mötena och sakerna vi försökt skapa så kanske det viktigaste kommer att vara några solceller på en kvällsskola utanför Didingull där den lilla flicka Laila nu lär sig språket som kommer ge henne och de runtomkring ny makt.

Jag får ett tackbrev från byn.

Men, det är vi som ska tacka.