Jag kom att tänka på kursen när jag i veckan lyssnade på ett seminarium arrangerat av Arena Idé, utifrån boken ”En jord för alla – Ett manifest för mänsklighetens överlevnad” (Natur&Kultur, 2023). I boken presenterar ledande forskare och ekonomer (bland dem Johan Rockström) fem transformativa förändringar som skulle möjliggöra välstånd för alla på jorden – inom planetens gränser – under en enda generation. 

Några av bokens författare var på plats och som varje gång jag ser graferna de visar över resursförbrukning, utsläpp av växthusgaser, avskogning och smältande isar gör det något med mig. Jag blir rädd. Får nästan en impuls att vända bort blicken. Så hur håller vi kvar din och min blick?

Gabriel Wikström, nationell samordnare för Agenda 2030 och tidigare S-statsråd berättade under seminariet om sina känslor: ”Problembeskrivningarna har varit kända länge, men jag känner hur det bubblar i kroppen, man blir så arg. Vi är på väg ut över stupet med öppna ögon.”

Det drog applåder.

Han vittnade om sin tid i den politiska maktens korridorer och sa att ett folkligt tryck är nödvändigt för att få politikerna att lyssna, uppmanade alla att tänka på sitt ansvar för planeten: ”Nyckeln är att kunna organisera sig. Man tycker att frågorna är viktiga, men man äter ändå sin köttbit och reser till Kanarieöarna. Alla har ett ansvar. Vi kan inte bara prata om system, vi måste prata om känslan: Vill man leva ett värdigt liv? Vill man att andra ska få ett värdigt liv?”

Elinor Odeberg, chefsekonom på Arena Idé med särskilt ansvar för klimatfrågor replikerade: ”Cred till alla som ställer om sina liv, men vi måste vara mer modiga. När man har brister på något är ransonering ett verktyg. Det är inte arbetarnas plankstek som är den stora boven.”

De har ju båda rätt. 

Rätt har även klimatdebattören Anders Wijkman, en av de som arbetat med boken, när han riktar en återkommande kritik mot nyliberala ekonomers tankemodeller: ”Får vi problem med resurser säger ekonomerna att priset stiger och marknaden kommer i balans. Kruxet är att det inte går att byta ut vitala ekosystem och biologisk mångfald.”

Att så många människor har koll på fakta och säger kloka saker i offentligheten inspirerar. Samtidigt har jag i veckan fått två pressmeddelanden som belyser vad som händer här och nu i politiken. Det ena kommer från Miljöpartiet, som kritiserar regeringens beslut om att skrota satsningar på nya stambanor, vilket de kallar ”förödande för den svenska järnvägens framtid”. 

Det andra kommer från Sveriges Konsumenter, en av 280 organisationer som i ett öppet brev uppmanar EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen att inte försvaga EU:s gröna giv. De skriver: ”EU:s Från jord till bord-strategi håller på att urholkas av intressenter som vill sänka ambitionerna.”

Frågan, när vi ser den kritik miljörörelsen riktar mot politiken, är uppenbar: Hur skapar vi trycket? Hur får vi politikerna att agera – konsekvent för den framtid som är värdig för alla? Kanske har David Collste, hållbarhetsforskare vid Stockholm Resilience Centre, gått samma föräldrakurs som jag? Han uttalade under seminariet: ”Vi måste lämna dystopierna bakom oss. Vi är på väg in i ett helvete, men sorg leder till handlingsförlamning.” Han underströk att vi måste tala om att vi faktiskt kan ändra på framtiden, och uppmanade: ”Varje gång du talar om klimat och något negativt: Säg fem positiva saker. Tala om en fin framtid som väntar, där alla kan plocka blåbär och andas ren luft.”

Jag tar till mig.