Men är det bara vars och ens eget fel att vi känner såhär? Ofta pratas det allmänt om vårt samhälles höga tempo och krav. För att tackla det måste vi som individer lära oss att slappna av och vara i nuet. Med lite mindfullness fixar sig allt. Om du är tillräckligt duktig. Men jag tror det finns mer grundläggande orsaker till irritationen. Det handlar om hur vi tillsammans utformar samhället och för vem. För när många beter sig på samma sätt är det ju tydligt att det finns strukturer som leder oss dit.

Offentliga platser som köpcentrum, spårvagnar, gator och torg utformas oftast med syftet att underlätta produktion och konsumtion. De här platserna äger sällan något värde som mötes-platser, som rum där vi som samhällsmedborgare ska få ut något av varandra. Allra minst för dem som inte är produktiva konsumenter. En rullatoranvändare uppfattas i den miljön lätt som ett hinder för andras produktion och konsumtion.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Men ibland är det förvånansvärt lätt att påverka vår inställning. Jämför till exempel de vanliga kösystemen till kassor i mataffärer med hur ekoaffären Fram i Göteborg valt att i stället använda sig av nummerlappar. Det kanske är bökigt att ordna på ett bra sätt i större affärer, men fördelarna är stora. Medmänniskor blir inte visuella hinder i en lång kö. Det går att vänta på din tur samtidigt som du pratar med någon annan utan att lägga fokus på hur långsamt kön rör sig framåt. Eller så kan du fortsätta att titta runt i affären tills ditt nummer ropas upp.

Det visar att vårt förhållningssätt till varandra går att påverka genom hur vi väljer att utforma det gemensamma. Och det är viktigt. När vi rusar på i var sitt hjulspår och inte kan mötas slutar människor fungera. Folkhälsoundersökningar pekar på att människor som blir socialt isolerade löper större risk för suicid. I Göteborgs strategiska plan för suicidprevention beskrivs tre riskgrupper; personer som utsätts eller riskerar att utsättas för diskriminering, ungdomar samt äldre män över 65 år. Många av dessa stämmer inte in i normen att vara produktiv konsument.

Folkhälsoundersökningar visar dessutom att både ungdomar och äldre känner sig ensamma. En ofta förbisedd segregation i Göteborg är ålderssegregationen. Därför satsar nu stadsdel Centrum på verksamhet för generationsöverskridande möten. Jag är projektledare för satsningen i vilken stadsdelens äldresamordnare och ungdomscoacher ska arbeta tillsammans för en deltagarproducerad verksamhet. Målgruppen som består av dels unga från 13 till 20 år, dels seniorer från 65 år kommer att dela lokaler. Satsningen bygger vidare på lyckade projekt med generationsmöten i stadsdelen, där alla inblandade grupper uppskattat utbytet av erfarenheter, kunskaper och perspektiv.

Målet är att ungdomar och seniorer ska känna sig mindre ensamma och få bättre hälsa, men också känna sig som en del av samhället. Det är inte bara viktigt för dem. Förhoppningsvis kan det även leda till att deras perspektiv tas till vara på ett bättre sätt.

Om ungdomarna och de äldre lyckas mötas kan det bidra till att det utvecklas fler mötesplatser som inte kretsar kring konsumtion och produktion. Kanske även till ett samhälle där vi alla blir mindre ensamma. Det tror jag många vill ha om de tänker efter. Om inte annat för att vi alla blir gamla och då kommer stå där en vacker dag och svettas, medan en irriterad kö slingrar sig bakom oss.