Trots att de nordligare länen rymmer en hel landshalva av diversifierade platser, liv och drömmar återkommer alltid samma fragmentariska bilder av konceptet Norrland. Fjäll. Skidåkning. Samer. Buttra män i varseljacka. Som utflyttad ångermanlänning (vilket knappt räknas som en äkta norrlänning av någon norr om Övik) häpnar jag ofta över de exotifierande och ofullständiga idéer som fortfarande lever kvar om Norrland. 

Det gäller inte minst tanken om den norra landshalvan som en outsinlig källa till skog, mark, mineral och energi – fritt fram att roffa åt sig. Nu är det mer aktuellt än någonsin, överallt sjungs lovord om den våg av nyindustrialisering som sveper över landets norra delar. Allt med Den Gröna Omställningen som paradslogan. 

S och V tror att detta är bästa sättet att stoppa Norrlands­väljare på väg till SD. Orättvisorna mellan glesbygd och storstad kommer utan tvekan bli en av valrörelsens största frågor. Nu ska partierna – beväpnade med fossilfritt stål, batterifabriker och bioenergi – visa att de vill värna både bortglömda invånare och bortglömda utsläppsminskningar. Problemet är att deras analys inte stämmer. 

DN:s Po Tidholm skriver vasst om Socialdemokraternas förlegade syn på Norrlandsindustrialiseringens andra våg: ”De tycks fortfarande tro att gruvor skapar jobb, att gruvjobb genererar skatter, och att skatter i sin tur på ett magiskt sätt förvandlas till välfärd åt alla. Om man får hugga ned fjällskogen blir det arbetstillfällen. Då blir det hemtjänst. Som om samhällskontraktet var intakt, som om dagens industriella ekonomi fungerar som under 1900-

 talets mitt.”

Det nya gröna Norrland riskerar att bli en ulv i frälsarkläder. När gruvan lägger ner efter bara några år, när den utlovade vårdcentralen uteblir, när de unga ändå fortsätter lämna trakten för storstan. Då fortsätter missnöjet och klyftorna att växa. Det räcker inte att smacka upp ett gäng serverhallar för att kompensera för decennier av rationaliserade industriprocesser, krossade naturvärden och utarmande ekonomiska strukturer. Istället riskerar den alltjämt misslyckade förståelsen för Norrland att bli en fälla av quick fixes som varken leder till mer jämlikhet eller reell klimatomställning. 

Regeringen försvarar den kritiserade Gallókgruvan med att Sverige behöver järnmalmen för att göra fossilfritt stål. Det är inte sant. Det råder ingen brist på järnmalm. Det håller inte heller att göra Norrland till Sveriges gröna energi-alibi utan att ge något tillbaka. Idag forslas bolagsvinster, fastighetsskatter och råvaruintäkter söderut, istället för att gå till välfärd, omsorg och naturvård i de kommuner vars älvar dämts upp och skogar kalhuggits. Inte ens när det gäller vindkraften vill södra Sverige ta sitt ansvar. För att lyckas med en kraftig utbyggnad av vindkraft måste vindsnurrorna fördelas jämnt från norr till söder, enligt en sammanställning av Naturskyddsföreningen. Då duger inte nimby-mentaliteten.

De gamla föreställningarna om en avlägsen vildmark – vidöppen för exploatering av alla och envar som vittrar tillväxt – hör hemma i papperskorgen. Allt annat är respektlöst mot de 1,2 miljoner personer som lever i Norrbotten, Lappland, Västerbotten, Jämtland, Ångermanland, Medelpad, Härjedalen, Hälsingland och Gästrikland. För att inte tala om den natur som exploateras och förstörs, kanske för alltid. •