En replik som fastnat i mig är när Magdalena Andersson tillslut skulle förklara varför Socialdemokraterna drev en mer humanistisk flyktingpolitik fram till stoppåret 2015. Efter en serie repliker om att det var Reinfeldts fel, att S aldrig egentligen gillat generös flyktingpolitik, så ramlade orden fram med kristallklar tydlighet:
”Vi rycktes med!”
Andersson beskriver alltså partiets reaktion på att en miljon människor desperata flyr från inbördeskriget i Syrien och terrorkalifatet IS som ett misslyckande då man lät känslorna ta över.
Som om det som händer i verkligheten är något man ska ignorera och inte påverkas av.
I själva verket är det väl tvärtom. Ett partis ideologiska ståndpunkter är till för att just klara av de våldsamma kast som verkligheten utsätter oss för.
Att S-ledaren rent sakligt har fel är inte poängen här. ”Flyktingvågen” innebar en kraftigt höjd BNP i Sverige, offentliga satsningar satte fart på landet, flyktingarna har sedan dess kraftigt ökat sysselsättningen (vi skulle haft en större vårdkris utan mottagandet) och det enda som verkligen skapat problem är den följande hårda åtstramningen med försämrad integration, hopplösa förstörda utbildningssystem och politiskt skapad fattigdom för nya medborgare.
Poängen är att ”vi rycktes med” berättar om en socialdemokrati som saknar ideologisk kompass, som upphört vara reformistisk och istället agerar som en deltagare i På spåret där man i tävling med de blåbruna ska gissa rätt om vart vi är på väg och gärna med korta dråpliga repliker förvandla politiken till underhållning.
Självklart ska en regering ”ryckas med” när en miljon människor vandrar i skräck från ett krig.
Allt annat är att förvandla politik till en teknisk sak där skillnaden mellan en borgerlig eller S-regering kvittar lika.
Ett annat uttalande är Daniel Suhonens där han påpekar att Sverige skulle kunna ha samma budgetramar och mål för statsfinanserna som EU:s stater inom euron har. Det här en ett provutspel som jag själv tror innebär att vänstern inom S snart kommer säga ja till euron. Hela skådespelet runt frågan har ju visat sig falsk. Det blev inget utrymme för ”radikal finanspolitik” med en ”oberoende valuta”. Det blev tvärtom hårdare åtstramning i Sverige, sjunkande valuta, extrem privatisering och försvagade offentliga investeringar år efter år. Allt det nyliberalismen velat genomföra i EU har man lyckats få dubbelt upp av i Sverige.
För att ”skydda kronan” har man motiverat en penningpolitik som bara gynnat de privata storbankerna men skadat den produktiva delen av ekonomin. Och förstört själva ”lönebildningen” (det heter egentligen lönekamp) där svenska löntagare halkar efter och det enda som skapar reallöneöknjingar är skattesänkningar.
När dessa nu upphört då politiken velat lägga alla kostnader för krig, energikris och internationella prischocker på löntagarna, ja då rasar svenska reallöner jämfört grannländerna.
Kampen om ekonomin handlar inte om vi ska ha balans eller en eller kanske tre procent i underskottsmål. Allt handlar om vilken del av samhället som stöds av satsningar. Är det löntagare som kan åka billig pendel till jobbet eller är det finansspekulanterna som får stöd när de spelat bort pensionspengarna i amerikanska luftslott?
Vi kan inte hålla på och diskutera ekonomi som en teknisk fråga. Oberoende om det är skatter, valutan, offentliga investeringar så handlar allt om innehållet, inget annat.
Visst kan vi få ”underskott” i statsbudgeten om de blåbruna slänger 400 miljarder på olönsam kärnkraft. Men det är inget positivt. Däremot om 400 miljarder får rusta upp järnvägen.
Årets absolut mest borttappade utredning är för övrigt en skattefråga. Riksrevisionen har nämligen granskat de stora rot-avdragen. Detta att ge statligt stöd till hantverkstjänster (vilket gynnar ägare av hus och lägenheter, däremot inte hyresgäster) är ju motiverat med att svart arbete ska minska och därmed betala stödet med ökade skatteinkomster. Men Riksrevisionen upptäcker att medan kostnader för avdraget är cirka tio miljarder kronor per år, så är skatteinkomsten bara två miljarder. Det här är skrattretande dåligt även för en borgerlig ”reform”. En självfinansieringsgrad för avdraget på 14 procent, vilket ”är en blygsam siffra”, förklarar Riksrevisionen.
150 miljarder har pytsats ut utan att ge tillbaka. Nej, det är inte blygsamt.
Man skulle också kunna skriva att det är ett fullständigt misslyckande. Svenska folkets ombyggnad av kök och sommarstugor har fått stöd utan utlovat resultat. En överföring från de som inte har råd, till de som ändå har råd, har pågått i många år nu.
Sammantaget har 150 miljarder pytsats ut utan att ge tillbaka.
Nej, det är inte blygsamt när borgare stöder sina väljare på alla andras bekostnad.