Denna morgon
uppringd av gammal kvinna
en gång statarunge
Hon mindes bugandet och bockandet
för godsägarna
Inte så längesen
en livstid bort
Pappa hade så häftigt humör
så vi flyttade varje 1 oktober
Hennes röst i telefonen
Ett samtal från 1900-talet nådde mig i nuet. En gammal kvinnas berättelse över telefonen om uppväxten i Roslagens statarmiljö. Hon ringde därför att hon på morgonen läst min ilskna artikel i Dala-Demokraten om den allmosa som Region Dalarna nu ska dela ut till jul till de anställda som tack för insatserna under coronapandemin. Tusen kronor, före skatt. Det fick mig att minnas hur min svärmor berättat om den julgåva hon som barn fick av frun på herrgården: en kam. Kvinnan som ringde mig mindes samma slags nedlåtande, patriarkala gester från överheten.
Statarnas historia har jag läst så mycket om, inte minst i Ivar Lo-Johanssons böcker. Men jag är också uppvuxen i sörmländska Vingåker, där spåren av statarnas liv var närvarande. Jag minns de gula statarlängorna ute bland fälten. Varje dag såg jag dem. Min mor hade en gång hyrt en lägenhet där, men när jag var barn var längorna övergivna. I alla fall som jag minns det smög vi ibland in i dem och lekte där. Men om statarna talades det inte mycket. Trots att det då inte ens var 30 år sedan denna häpnadsväckande livegenskap avskaffats.
Samtalet med den gamla kvinnan som ringde mig fick historien att krympa. Det är faktiskt ofattbart att detta statarsystem för ännu bara 75 år sedan existerade.
”Statarsystemet hade varit en ockupation, som gällt friheten, och den hade räckt i minst tvåhundra år”, skriver Ivar Lo i självbiografin ”Socialisten” som handlar om hur han följer med Lantarbetarförbundet ut på resor genom statarsverige.
I slutet av boken är det den 31 oktober 1945. De sista statarlassen går. Ivar Lo försöker få medierna att intressera sig för saken men det går trögt. När han ser det sista lasset lämna en gård utanför Strängnäs, skriver han:
”Jag stod gripen, betraktande epokernas avlösning. Över den regnvåta marken låg ovetenhet. Ur det gulnade gräset på backen steg en dimma, det historiska ögonblickets andedräkt. Och plötsligt bröt solen fram.”
Och det slår mig att nu, för bara några dagar sedan, inföll alltså 75-årsminnet av statarsystemets avskaffande. Jag missade det. De allra flesta missade det. Och någonstans är det ofattbart: ett slavliknande system, som existerade i detta land i hundratals år, avskaffades men få minns det ens.
Jag avslutade samtalet med den gamla kvinnan som ringde och tänkte: En livstid är ett ögonblick, nutidshistorien är en förmiddag. Allt är nära.
Att minnas gamla sociala oförrätter har jag alltid tyckt är avgörande för att man ska förstå det som händer i ens egen tid. Jag läser reportage om dagens gigjobb och sms-anställningar och ilskan jag känner är liksom större än mig själv och min egen tid – den ansluter bakåt genom årtionden och sekler. Ja, när jag läser att centerledaren Annie Lööf anser att det är helt ”uteslutet” att lyssna på LO när en ny arbetsrätt ska lagstiftas fram är det är som om den svenska överheten har talat. Med sin vanliga röst: Lyssna icke nedåt!
När jag varit i USA och talat med exempelvis fackligt aktiva har det varit slående: De har känt sig oerhört ensamma med sin historia. Det officiella USA har närapå utraderat en lång och ofta mycket blodig historia av klasstrider. Under början av 1900-talet kunde ett Ådalen 31 inträffa varje månad. Vanligt folk känner sällan till den historien. Donald Trump fick i valet 2016 en hel del avgörande arbetarröster. Men hela hans politik har varit antifacklig.
En fackligt aktiv i Salt Lake City berättade skrattande för mig att han hade haft tur under skogången – han hade haft en radikal historielärare. I nyhetskanaler som det ”progressiva” CNN syns nästan aldrig denna historia av klasstrider och presidentvalet bevakas som en strid mellan två personligheter. Medelklass-tv. Media som utplånar historiska minnen – och därmed bereder väg för högerpopulism.
I inledningen till ”Socialisten” beskriver Ivar Lo hur tom och hur ohyggligt ensam han känner sig efter att länge mest ha umgåtts med författare och sysslat med estetiserande. Nu måste han göra något annat.
”När jag förut skrivit om massorna, hade jag gjort det ensam i min kammare, som en illdådare. Men det var för de hundratusentals anonyma, mina egna, jag skulle skriva. Jag skulle göra det även om de många människorna jag skrev för inte skulle uppskatta vad jag gjorde. Det var helt enkelt en samvetssak för mig.”
Han steg in på Lantarbetarförbudets lokaler. Därför kan vi idag läsa om det sista statarlasset som för en livstid sedan lämnade en gård i Sörmland.
