Jag stirrar på bilden av Jaffar, 15 år gammal, ihjälskjuten på en pizzeria i Malmö, ett liv släckt för ingenting. Och jag vet att många mer eller mindre extrema högerpopulister nu inte alls sörjer att ett barn är skjutet utan i Jaffar snarare ser ännu en människa med utländsk bakgrund som de bara är glada att slippa.

Det börjar verkligen bli bråttom nu, för om de här kriminella dåden får fortsätta något år till så kommer högerlandet Sverige att vridas ännu mer högerut.

Det är bråttom, men problemet är att de åtgärder som behövs för att häva läget kräver mycket lång tid för att verka. En kula dödar på några sekunder, men att lyfta hela skikt ur segregation och klassförnedring kräver en galax av sekunder. Skyhög arbetslöshet; ett marknadifierat skolsystem som segregerar; katastrofal bostadsbrist som gör att nyanlända ibland fått sova i skift i trånga lägenheter; patriarkala normer som förstärks i utsatta miljöer; ett statusfixerat konsumtionssamhälle som ett antal fattiga och hunsade som ställts utanför tror sig kunna skjuta sig in i; en totalt avreglerad arbetskraftsinvandring som skapar kriminella miljöer och till och med fruktansvärda terrorhandlingar – en huvudperson i Elinor Torps ”Vi, skuggorna” är uzbeken men också den hunsade svartarbetaren Rakhmat Akilov.

Det går att räkna upp tusen orsaker till det gängvåld som nu florerar men som det tar år och årtionden att lösa. Jag är för de hårdare straff och fler poliser som nu aviseras i alla politiska utspel och överenskommelser, absolut. Jag tror, tyvärr, att Sverige under ett antal år framöver måste hålla sig med en relativt restriktiv flyktingpolitik för att integrationen alls ska få en chans att fungera. Ja, jag skulle önska att tullen förstärktes kraftigt så att vapeninförseln kunde stoppas och även utförseln av stöldgods.

På landsbygden möter jag ibland ilskna och rädda människor i ensligt belägna hus som sett stöldligor härja och bilar med främmande registreringsnummer rulla in på gården när man är ensam hemma. De ringer polisen. Men polisen kan inte göra så mycket.

Det vi bevittnar när vi ser alla dessa skjutningar, sprängningar och stölder som äger rum är ingenting mindre en nationalstat som framstår som mer eller mindre hjälplös. Det statliga våldsmonopolet luckras upp av det kriminella våldet men också av att privata vaktbolag ständigt flyttar fram sina positioner. Varje sprängning är en samhällssprängning, varje skjutning en samhällsskjutning och det som skjuts eller sprängs sönder är till slut faktiskt förtroendet för nationalstaten.

Men det är inte nationalism som är svaret på nationalstatens problem. Högerpartierna tar varje chans att hävda att Sverige är på väg att kollapsa. Ebba Busch Thor piskar i berått mod upp alla slags panikstämningar. Hon angriper Skolverket för att hon tror att verket vill radera ut nationalsången ur medvetandet på svenska skolbarn (vilket inte är sant) men fattar inte att det som verkligen slår sönder den nationella samhörigheten är ett marknadifierat och segregerande skolsystem. 

Vad har vänstern och socialdemokratin för svar på denna nationalstatens kris? Det sitter så djupt i oss alla som på något sätt hör till den breda vänstern att nationalstaten är något som vi helst vill slippa tala om. Det är väl internationalism vi ska hylla? Och så tiger vi, trots att vi ser samhällsgemenskapen slitas sönder och trots att det som då gynnas är etniska motsättningar och till slut direkt rasism. Slår en riktigt djup lågkonjunktur till framöver kommer massarbetslösheten att ha extremt tydliga etniska förtecken och jag vågar inte tänka på vad riskerar att få för konsekvenser.

Nationalstaten är den arena där vi, väljarna, vi folket, ännu har makt att genomföra saker och ting. Varken EU, FN eller än mindre världskapitalismen kommer att lösa särskilt många av de problem som ett djupnande klassamhälle orsakar. Det är här, i den svenska nationalstaten, i kommuner, landsting och stat, i våra partier och sociala rörelser, i de samtal vi för med varandra i vardagslivet som vi kan göra något – och då tror jag det är viktigt att vara rädd om det där lilla ordet ”vi” och låta det omfatta alla som vistas i det här landet.

Vi måste helt enkelt återupprätta tron på en modern nationalstat trots att den ibland tycks guppa som en kork på världskapitalismens hav. Och detta är något annat än den ideologiska tankefigur som i nationen ser en evig essens bortom alla historiska skeenden.

Att bygga ut istället för att skära ner på offentlig sektor, att säga nej till skolval och friskolors exploatering av den gemensamma skattebasen, att beskatta svenska miljardärer, att reglera arbetskraftsinvandringen så att inte oseriösa företag kan exploatera försvarslös arbetarklass från andra länder – det är att kämpa för en fungerande nationalstat, men utan nationalism.

Jaffar dog i en nationalstat som försvagats.