Hon säger det som en kommentar till SVT:s opinionsundersökning i början av året. Undersökningen visar att könsskillnaderna vad gäller 18-29-åringars väljarbeteende fortsätter öka. Den pekar på att 28 procent av killarna idag skulle rösta på Sverigedemokraterna och 21 procent på Moderaterna. Bland tjejer är siffrorna diametralt motsatta: 37 procent skulle rösta på Socialdemokraterna och 17 procent på Vänsterpartiet. 

Jag skulle kunna raljera och skoja om att tjejer är smartare, men siffrorna signalerar något viktigt – en spricka i samhället. Att dra slutsatsen att feminismen har gått för långt är dock fel. 

Unga män drabbas, så långt rätt. De slås ut i skolsystemet. En femtedel av alla killar lämnar grundskolan utan fullvärdiga betyg och därmed inte möjlighet att läsa vidare på gymnasiet. Mäns psykiska ohälsa förbises. Inte sällan leder det till att män självmedicinerar för att dämpa ångest och nedstämdhet. Dubbelt så många män som kvinnor begår självmord i Sverige. En överväldigande del av männen uppfattas som andreförälder och hindras att knyta djupa band med sitt barn. En växande grupp unga män i våra eftersatta förorter lever i kriminella miljöer med en ständig rädsla för våld. I många mindre orter lämnas unga män utan utbildning, jobb eller framtidshopp. 

Listan kan göras lång. 

Istället lockas de in i en sörja av misogyni och radikal höger. 

En hel generation unga män uppfattar att samhället inte bryr sig om dem. De drar den, inte helt orimliga, slutsatsen att vända det gemensamma ryggen. Istället lockas de in i en sörja av misogyni och radikal höger. 

Hur de röstar är inte det värsta. Det är bara ett symtom på att de upplever sig svikna. I det sveket blir feminismen en lätt måltavla, men att bara slå undan deras kritik som Andrew Tete-crap är lika illa som att bejaka feltolkningen av feministisk strävan. 

Feminism är viktig för just dessa unga män. Den är ett verktyg för att bryta den destruktiva machokultur som pressar och hindrar dem. Unga killar behöver mer, inte mindre feminism.

Att ge sken av att vi har haft för mycket feminism är också att blunda för det strukturella förtryck kvinnor lever under. Lägre lön, hedersförtryck, sämre karriärmöjligheter, större ansvar för obetalt arbete, sexualiserat våld, sämre behandling i vården, kropps- och skönhetshets, psykisk ohälsa, låga pensioner och så vidare. 

Det är lång väg kvar tills vi lever i ett jämställt samhälle.

Så nej, feminismen har inte gått för långt. Tvärtom. Den har gått för kort. Och behöver gå mycket mycket längre för att befria både kvinnor och män från förtryckande könsroller och normer. Men det räcker inte. Styrkan i en socialdemokratisk feminism kommer när den kombineras med en massiv jämlikhetspolitik. En socialdemokratisk analys måste kunna se både klass och kön. Så kan man spetsa verktygen jämlikhetssträvan och feminism i syfte att bygga ett samhälle där vi bryter hämmande maktstrukturer och befriar varje enskild människa.

När jag hostat färdigt efter att ha läst citatet ovan så plockar jag fram och läser den rapport som ger Socialdemokraternas nya samhällsanalys kring unga. Den är inte alls så dogmatiskt hård som den ansvariges uttalande ovan. Istället ger den en nyanserad bild av den mörka verklighet unga möter. Den problematiserar på ett initierat sätt hur klassamhället slår, hur unga oroas för framtiden och hur både tjejer och killar, på delvis olika sätt, drabbas av ojämlikhet. 

Som Rud Pedersen säger har unga killar drabbats hårt de senaste 20 åren och det återspeglas i rapporten. Men inte av feminism. Det finns det inga belägg för. Istället är det tydlig att de missgynnas av ett fördjupat klassamhälle. Om socialdemokratin på riktigt ska komma till rätta med problemet och vända utvecklingen krävs att man angriper just klassamhället och dess effekter. 

Min förhoppning är att ogenomtänkta populistiska utspel läggs åt sidan till förmån för att forma en riktig politik. Unga killar och tjejer förtjänar en socialdemokrati som tar ansvar. Analysen i rapporten ger goda förutsättningar att forma en politik som angriper förtryck baserade på både klass och kön. En feministisk klassmedveten färdplan för att fler unga ska befrias från de förtryck som håller dem tillbaka.